Öhhh. Mitt liv alltså. Men innan jag drar upp mina tårar drar vi igenom vad vi missat sen förra veckans program.

Det blev en helg ägnat till att liva upp en actionscen för Star Wars: Threads of Destiny, möjligen den bästa fanfilmen inom SW som gjorts. Även om träningen inte hade blivit så intesivt som jag hade velat så gick det ändå väldigt bra och mitt dåliga självfötroende över hur jag är på koreografin försvann rätt smidigt efter ett tag. Det såg bra ut, och ännu bättre ut när grabbarna verkligen levde sig in i det. Ah dramatiken i en fight är som vanlijglassen under det fina körsbäret. Med skrattet på axeln så blev man nog dock orolig då vi hade haft sönder 6 av de 10 plockipinn-pinnar vi hade som "ljus" i våra "sablar". För att inte tala om att det bara var ett fåtal som var avsågade för att inte sticka kärleken i någons öga. Men vi fick iallafall 30 st till pinnar sedan och korkat nog så blev vi bara av med 2-3 till resten av helgen. Ännu mera korkat känns de gick av när de inte slogs speciellt snabbt, sen efter någon timme när de kommit in i rollen så gick de på som två dödsdömda gladiatorer på varandra. Vilket på ett sätt är lite läskigt men är man en twisted liten filmmakare så njuter man ju bara och hoppas att allt fastnar på film så att säga. Utöver det så låg väl min höjdpunkt i då jag fick ratcha bak Erik i en sele i ett bakåtfall-drag. Hoppas det blir fint sedan bara i slutända nu, jag har sett den första klippningen nu på ena halvan av fighten och det ser väldigt schyst ut även om jag själv hm nog skulle valt att inte nästan bara ha närbilder och lite skakig kamera. Kanske är det kampsportarn inom mig eller så är det filmmakarn, det får vi se när jag får göra nästa egna film med lite action. Men det hela lär nog annars blir rätt fräkt med 3D-bakgrund och ljussablar.

Sedan har jag lagt det mesta av mina prioriteringar på 1 km film. Jag är faktiskt och det är har jag sagt till ett par personer nu rätt så nervös över hur det här ska sluta. Som 1 km filmkoordinator ska du få in minst ca 150 filmer står det. Okej jag har typ 50-55 filmer nu när jag räknat. Jag ska ha några att hämta på kontoret men ändå, ahhhh! Vart är mina 100 filmer, vart är filmerna ifrån alla personer jag pratar med på telefon och epost. Kommer de vara riktiga rövar och bara råbomba mig med filmer på måndag. Kanske, kanske inte. Jag har iallafall fått 5 personer som jag sagt att de visst får komma förbi på måndag. Fråga är om jag inte ska vara där sittandes för att bara se hur många som dyker upp, kanske ska sätta mig där ute vid bordet med en stor skylt där det står 1 km film. Hm.
Iförsig så undrar jag lite om det verkligen är meningen att man ska komma in 1 ½ månad innan deadlinen, det kan ju vara så att jag fick rycka in lite sent här beroende på att de inte hittat eller letat efter någon eller så var det någon lirare som bara lämnade posten. För det känns som rätt kort tid att etablera fröet så att säga, eller vad vet jag, jag kanske bara inte är så bra på det här som jag trodde.
Ah ja tiden får utvisa men grejen är ju att den här jobbsvängen är ju allt jag är egentligen som människa, utan det och realismen av att jag gör det bra så är jag kanske ingenting. Tuff shit.

Klart tuffare shit är ändå hur mycket jag öppnat mig på sistonde, mest för mig själv men ändå för andra. Eller ja kanske främst en person, sedan har bara kommit ut lite smulor ifrån det som andra andra snappat upp. Vilket är heltkonstigt eftersom det är långt ifrån min livsideologi. Min grova hårda skit är min och ingen annans, inte förens jag har kommit överens med den iallafall! Jag är långt ifrån den personen som kastar mig någon annans armar för att reda ut mina djupaste problem, antagligen till mycket för att det hela handlar om den världsbild jag matades av min omgivining när jag var mindre, och där var jag allt ifrån stark, jag var det svagaste som fanns. Och hur jag än skulle vilja motsätta mig den tron så tror jag nog ändå själv på det, jag var svag, han är svag. Jag är inte det, jag är något som växte ur honom den lilla killen som få gillade och som man inte borde röra. Jag skulle vilja hjälpa honom men jag vill inte, han är förlorad, det känns lönlöst. Det är därför jag långt ifrån skulle vilja hitta ett förhållande för att lära känna mig själv bättre på det där djupaste sättet att ha någon att ta stöd i. Ta fram honom? skämtar ni!?!
Om inte ens jag gillar honom, vem skulle..

Det känns som jag är en splittrad personlighet i en kropp om jag ska förklara känslan. Vi delar samma ärr och förflutna men den han stannar har jag utvecklas och verkligen kämpat för att bli något annat. Men ärr tycks man aldrig bli av med, det är något som jag märker mer och mer livet går förbi. Det är först för någon dag sedan som jag full kopplat min dolda osäkerhet för kvinnor med att det nästan uteslutande är tjejer/kvinnor som negativiserat min egna världsbild och mig själv. Kopplingen är ju solklart när jag går igenom det, men ändå kommer det fram först nu. Plötsligt har jag en glimt av förklaring varför jag haft så svårt att även med tjejkompisar att tro på att de gillar mig och med ett ständigt behov av att få höra det uttryckt som nästan uteslutande har jagat bort dom alla. Det är glasklart och sjukt! Det är superskönt att kunna koppla saker och hoppas på att vara närmare en lösning men ett helvete att veta att man har sådant i ryggraden som man inte nästan omöjligt kan bli av med, allt man kan hoppas på är att tygla det. Inget som någonsin kommer vara någon annans person jag träffars fel, det är dumt nog snarare mitt.
Mitt problem är det iallafall punkt slut och något jag får hanskas med om jag vill fortsätta leva.

Men en sak är säker, jag känner inte för att komma in på det här nu. Det är inte min tid att gråta nu, inte än, som var påväg att göra när jag skulle besvara ett brev till Mimi. En sak är också tydligare om det nu verkligen inte blir något med den kärleken så kommer jag skyggas alla förhållandemässiga människor som kan ge mig den känslan av att öppna upp mig, den där förbannade goda kärlek som får en att inte kunna kontrollera sig, det är farligt, kanske för farligt. En trevlig charmig småskitstövel låter perfekt för Tim 2006 får jag säga.

Nu ser jag att det står att man jobbar ifrån Augusti till Oktober med att ta in film, sedan November. Jag har alltså missat eller ja jobbat på halva den tänkta tiden. Det här ska vi allt prata om imorgon på kontoret tycker Tim.

Pratade lite med Ys och hennes underbara morsa nu innan de skulle lägga sig. Nikki skulle visst dra till Kreta imorgon så ner i säng var det bara med benen. Hah, vilken skön liten familj.

Men det var väldigt skönt ändå att prata lite. Det är ju trots allt två personer jag känner mig väldigt bra ihop med. Det är ju inte som jag direkt oftast lägger på något spel med resten av världen men ändå känner man sig mera som sig själv med ett visst fåtal personer. Fast jag tror jag har insett vad det är som sockret som gör toppen av det hela. Det känns som de verkligen gillar än, helt och fullt som man är.
Däri ligger verkligen det magiska ordet. För det är något iallafall inte jag känner med speciellt många. Man kan ha rätt trevligt och så men sedan så kommer något där man bara får en sådan där blick eller till och med en kommentar, nu gjorde man visst något man inte skulle ha gjort. Plötsligt är man den är killen som är väldigt skön, men..

Även fast man inte ska hålla något sådant emot någon person, alla får ju tycka vad dom vill och speciellt om en själv, men det sätter ju ändå en relation till någon i en speciell sits. Det sitter där i bakhuvudet lite och kanske måste man se över sina drag och handlingar ibland.

Det är där vi har känslan av att man verkligen hör bra ihop med någon. När man känner att den personen verkligen tror på en och inte går emot en på någon detalj. Okej jag tror säkert att Y & N säkert har något de tycker är lite knasigt med mig, men det isåfall inget som jag berörs av. Alla de bästa av mina kompisar, varav de nästan uteslutet är killar, och folk som jag känt en längre tid. Även om vi kanske hade den där känslan ifrån början så har den iallafall byggts upp till något väldigt stabilt nu. Men visst händer det att man ibland stötter på en person och bara känner av att det har klickar rätt bra, vi kommer inte ha några problem. Det var väl lite över ett år sedan jag träffade John nu men jag känner ändå ett väldigt starkt band till killen, vilket är speciellt intressant då jag ifrån första dagen jag såg honom i mitt gamla gymnasium redan började dra skämt om hans galna mix av klädstilar. Vem vet, han kanske var grymt reko redan då. Säkert. Men det var först när vi träffades som militära statister på komissionen förra sommaren som jag såg att han lixom jag bara inte brydde sig allt för mycket om vad omvärlden säger och tänker.

Jag skulle kunna dra upp varenda en av mina goda vänner men jag tror det lämpar sig bättre vid ett annat tillfälle. Men jag vill ändå påpeka att jag lärt mig mycket att kunna se vad för sorts person en människa är, eller iallafall hur vi skulle fungera emot varandra. Det är väl därför jag finner det högst frustrerande och likväl konstigt att jag så otroligt lätt ser hur bra denna underbara tjej faktiskt är, och speciellt i förhållande till mig. Och även fast hon egentligen sagt ungefär samma sak till mig så tycks hon inte fullt tro på mig då det uppenbarligen varit så kort tid.
Men nyss fick jag höra jag lätt så mogen på telefonen med Nikken och alla andra snackar om min självinsikt, och jag gillar inte att benämn mig som något som "står över" men om jag ska göra det så kan jag nog allt lägga ner det i den här. Så lyssna på mig, jag lovar jag har rätt.

Planen att skriva här vid en förmiddag gick väl inte vägen direkt. Var uppe rätt tidigt, iallafall i min värld. Skulle på bio vid 8.30 så det blev väl 2-3 timmars sömn med mina nattliga funderingar och arbete.

Men det var ändå skönt att visa morsan lite uppskattning och ta med henne på pressvisningen av Wallace and Gromit(4): Curse of the Were-Rabbit. Väldigt skön film förövrigt. Twhat wabbit whoped wussy wass. Jag undrar dock om jag någonsin skulle kunna vara så dedikerad som Ardman och grabbarna. Hans filmer har ju verkligen tagit år om säg 4-6 för att göra sina filmer, som oftast blir en liten kort bit över en timme. Då kan jag säga er, då fasiken är man dedikerad till att berätta och underhålla folk. 4 år med samma film och historia skulle nog driva mig till vansinne, iallafall teoretiskt. Framtiden får väl visa om jag får bevisa eller motbevisa den tesen.

Så tar jag tag i något jag velat göra nu och vika iväg ifrån det rullande ämnet om buhu-ge-mig-kvinnan och drar igenom något annat. Jag vill ta upp något som omöjligt kan lämna mina tankar ja bara för att biologin fungerar så. Jag vill bara om stånd. Ni vet kåtslagg, soldatens i givakt, den glada nunan eller som sjuksyrrorna alltid så fint sa det, eregerad peenis. Och eregerat tillstånd är just något som herr Penis sysselsatt sig med en hel del på sista tiden. Varför har jag faktiskt inte det blekaste om (bortsett ifrån 21 - 22 snacket), det är snarare högst jäkla ologiskt för att inte tala om grymt ompassande att få ett blodöverflöd i sergeant snopp när testiklarna börjat frosta så fort man går utanför huset. Jag ska väl inte tala för någon annan men som en erfaren bärare av testestoroner så brukar jag klart märka skillnaden på pungparty imellan säsongerna, och det är fasiken knappast högsäsong i den kallaste. Sommaren är ju självklart toppen, jag hävdar själv att det är så djurinstinken i våran rygg slår in och likt andra djur börja löpa lite smått, sukta till sig efter motparter och oftare komma igång där nere. De flesta av mina kompisar som självklart inte delar min biologiska synsätt säger att det är för att alla klär sig så lätt, sure.

Men även på den tesen så är detta knappast högkulturen av sensuellt mode. Men det skiter ju uppenbarligen min major i totalt. Inte för att jag direkt himlar mot att jag går emot tanken av det hela men det är också rätt klart att ens psyke blir åtminstonde lite påverkad i de tillfällena. Det är som att man får mateing vision och helt plötsligt är allt med lite kurvor högt tänkbara måltavlar för lite älskog. Vilket är en potentiellt dödlig situation när man saknar den social blygsamheten som jag averkat under det senaste året. Jag är så pinsamt nära att fråga var och varannat fruntimer som hamnar i min väg, om de inte skulle ha lust att knulla lite snabbt bara. Vet inte vad som hindrar mig, svaren lär ju inte bli mindre än väldigt intressanta. Dock får jag säga att det känns föga förvånat att man skulle få ett bra svar imorse när jag gick till filmfestivalen vid morgonkvisten i innerstan. Jamen visst, det vore skitkul men jag ska bara ha ett möte först, med eller utan slips?

Men här kommer det som många inte förstår tror jag, och då menar jag mest tjejer och kvinnor. När män är bara enkelt är kåta för ett knull så bryr sig inte alls nämnvärt vem de ska puckla på. Du vet bara att du har det och vill bli av med det. Du ser en rumpa, två bröst och hoppas att det ska finns någonting däremellan. Är du ännu mindre kravlös och utan poesi så räcker nog ordet hål rätt bra. Personligen skulle nog dock lägga till varm, men det är jag det.

Det handlar inte om att vara okänslig eller att förneka att man behöver ja säg mys t.ex. De flesta killar jag känner skulle välja mys och hångel tusenfaldigt många gånger över vanligt sex. Saken är bara att nu du har en bit kött som suger åt sig en stor mängd blod och snyggt nog också just ifrån hjärna och fötterna av någon anledning så hamnar man lixom helt enkelt i ett lite annat tillstånd än vanligt. Om det finns någon som kan identifiera sig med de där teckande änglarna och djävlarna som poffar fram på folks axlar i filmer så är det nog en kille och i högsta grad en stackare i puberteten. Den inre dialogen ens kropp har är nästan löjlig. Ahhh coola en rumpa! Oh ja den var fin. TA PÅ DEN!! Nej för i helvete inte, vi är ju i en gympaklass. Jag bryr mig inte grabben! Gör det gör det gör det!

Finns det ingen tjej som har märkt hur otroligt en kille skiftar efter en enkel orgasm. Han ligger oftast inte där och bara tittar upp i taget och tänker ah vad fint. Han ligger antagligen där och har redan somnat eller slagit på tvn. Kampen är över, fienden är besegrad för den här gången, dags att vara normal igen. Men det är självklart helt annorlunda om man är väldigt förtjust i en person eller faktiskt har riktigt grymt sex på ett eller annat sätt. Men ni pratar vi om den mest vanliga formen av sex här, enkelt knull med några grader över och under. Och det är det man tänker på när man bara plötsligt utan anledning blir kåt, iallafall jag.

Det ska då vara typiskt att saker hur mycket jag än verkar dämpa ner det eller avsluta det för studen bara flyger upp likt en taskig joker i en låda. Sprooing.

Men en god nyhet, helt plötsligt igår imellan att ha lyssnat på Caritas (svensk tjej i spanien som jag fått kontakt med) Liberata och efter att ha tittat igenom några filmer så växte det sig plötsligt för starkt. Jag kände att jag hade en film som jag verkligen vill göra, och göra nu. Baserat på vad jag känner nu, något lite självbiografisk och känsligt ja det var precis vad som behövs kanske. Så jag satt upp vid datorn efter midnatt med Libertan i bakgrunden och bara var helt i någon sorts känsligt kärleksfull ghanditrance. Men jag har verkligen hela grejen i huvudet, med musiken och känslan så kan det blir jätteschyst tror jag. En fin 10 minuter man kan vara stolt över, och sätta några kvinnor i gråtträsket, eller iallafall en.

Sedan bara vid min midnattssemester så dyker hon upp på msn:n. Klart att jag i min hippemood måste säga något trevligt. Hon verkade ha tänkt att låta mig vara ett tag så det blev väl lite fel i planeringen där. Mista wreckincrew reporting, nejdå så var det nog inte alls det. För min del så tycker jag det hela kändes mycket bättre. Okej jag blev lite sådär låg igen när jag tänker på allt det där som skulle kunna, men! Igår så hade jag iallafall släppt den där onödiga försvarsmuren av att ta ner mig själv och glorifiera det bestående, dvs nästan hjälpa någon jag inte alls vill hjälpa. Hon sa att hon inte visste att man kunde skriva så vackra saker om någon. Jag svarade att det kan man, om man har en bra anledning. Men hon kan inte förstå eller ja som jag ser det tro att man kan skriva sådant eller säga att man vill säga att man älskar en person varje dag efter att ha träffats under en sådan kort tid. Varav jag inte har något svar alls, varken ett präktigt, finurligt eller tänkvärt. Jag kan inte säga något annat än att ja det är säkert skitkonstigt, men så är det. Det kanske går att hitta en förklaringen, men ja varför.

Jag vill ju, och jag vill väldigt mycket. Så varför ska jag göra mig eller mina åsikter till något annat. Det är ju inte heller som att det är ett så klart fall av dött lopp. Jag fick höra att det är väldigt jobbigt att bara ha ett sådant fint paket framför sig men sedan bara få lämna det oöppnat på gatan, när det kanske till och med kan vara ännu finare på insidan än vad man någonsin kan tro. Jag brukar inte vara den som målar mig med gyllende färger men, om jag finns så otroligt fin av det jag visat nu så kan jag lugnt säga att det finns mycket bättre att se. Men ja hur var det nu igen? Jo just det, det fanns inget att göra.
Okej jag är en stark person inombords och jag kan förtrycka en hel del saker men är det verkligen rätt nu. Att jak ska behöva böja mig så att säga. Det låter jävligt puckat på ett sätt och är väldigt jobbigt då jag vet och även hon hur bra vi fungerar med humorn och tycket om saker. Men på något sätt så kändes som det måste finnas någon gräns eller ja heder om det nu inte låter för konstigt. Det bör ju finnas en punkt eller gräns där man tänker nu övergår det hela ja det hela. Så pigg känner jag mig faktiskt inte på att bli den där supergoa åh så fina killkompisen medans flickan tassar vidare för att kela ner sig i sängen med pojkvännen. Det känns njah, även om det säkert skulle vara grymt bra vänskap men ja vafaan mitt huvud kan inte lirka sig i de banorna nu. Varför kan det inte vara så grovt och enkelt bara, man får bara välja en helt enkelt. Han eller jag, och när det inte blir jag så är det bara så livet är då, det var bara inte menat hej och hejdå mitt liv fortsätter med mig, hoppas du har ett bra.
Enkelt brukar ju oftast vara bäst. Eller?

I love you like..

Ja då var det gjort då. Sagt är det iallafall. Nu vet hon vart jag står och känner. Även om jag inte tror att jag riktigt får fram magnetuden i det hela till henne. Men det kanske inte bara är mitt fel tror jag.

Vafaan det var ju inte helt planerat att det skulle komma ut såhär. Ikväll. Och i en tunnelbana hm, fick iallafall rädda situatione för minnet lite genom att gå till min lilla utsiktsplats vid mariatorget. Ah men det var väl kanske oundvikligt. Varje gång hennes fötter vidrör mina eller händer råkar stöta emot varandra så kommer det ju fram, den där störtsköna känslan och det där förädiska fria hoppet. Kan jag klandras för att kan försvinna i de där skimrande ögonen, faller bort i hennes ansikte och bara känner mig lycklig och speciell i hennes sällskap. Men jag kanske ska det, egentligen, det är ju inget som knappast gör något till det bättre för någon.

Men jag blir ändå irriterad nehj jag blir fasiken förbannad att det är av någon anledning är så att hon inte förstår hur underbar hon är. Högmod må vara en synd och att måla upp sig alldeles för storsinnt är väl inget överdrivet attraktivt drag men att helt enkelt tro sig väldigt enkelt och inte kan förstå att jag kan tro att jag, haha ja jag, att jag skulle kunna bli kär i en sådan som henne. Jag vet att jag är en väldigt schyst kille men jag vet också hur mycket saker det finns med mig som inte är så värst häftiga, jag är känslig och snäll visst men jag är även en stor orddrummlare och ett haveri när det i problem och taskig självförtroende när man kommer in på djupet. Jag är inte ful, jag är kanske rent av rätt snygg men jag är ingen hisklig skönhet sådär och med mina groende värderingar efter min uppväxt så är det inget jag direkt gör något av heller men för i helvete du är ju en ängel. Och jag blir bara helt ärligt förbannad när det på något sätt inte kommer fram. Det är inte heller något som jag säger till många andra, faktiskt inte direkt någon annan. Jag har heller aldrig direkt varit så framåt och ärlig om mina känslor och tankar om någon såhär snabbt. Så det är även för mig en rätt så överraskning att det finns någon sådan där ute, och att det skulle vara jag.

Allt kommer väl bara så spontant och rätt i tiden. Även om tiden ironiskt nog är den största boven i dramatiken. Det är väl tur att jag inte tänker allt för spontant dock. Det börjar spontant och slutade spontant? Därimellan hade jag vettet nog att hålla saker inom mig. Du frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent, dig. Du undrade varför jag var klädd i endast svart, sörjde jag något? Jag sörjde att jag inte fick träffa på din mage igen. Sådan har mina första tankar varit i mycket. Men jag kanske kände redan där att det var en rätt svårpenetrerad situation att ta sig igenom.

Men vad ska jag säga. Om jag kunde så skulle jag ge iväg numret till alla kvinnor och tjejer som är fullt insatt att det finns något med Tim som bara säger tack och hej efter ett tag. För att på ett ungefär citera min följande flickvän, du är bara helt underbar och man bara hur kan han vara så mysig sedan kommer något som bara får en att tänka vad i helvete. Charmigt men jag vet få person som utöver riktiga förhållande haft så många fall av försvinnande flickor. Vet egentligen säkert inte varför, antagligen är jag för intensiv eller kunde inte komma fram till vad jag ville eller kände. Men försvann gjorde de alla. Var väl därför jag först köpte det där hårda sms:et om att stick och brinn som jag fick på bussen igår kväll, och som sedan fick mig på ett sådant pass lågt humör att jag hade en riktigt låg tankeverkstad som sedan resulterade i humörförhöjaren till inlägg som ligger här innan detta. Sedan att det var dörr nr.2 och alltså bara ett väldigt skickligt elakt skämt kan bara inte sluta få mig att skratta ändå. Och det är precis en sådan sak som jag nog aldrig sett och aldrig tror mig kunna se ifrån någon annan. Det är väldigt speciellt, nuff said.

Kommer jag kunna klara av att träffa henne utan att vilja få hålla om henne, röra hennes ansikte, fötter, små öron och ansikte. Svaret är först ja, om någon kan vara undertryckt och komma över saker så är det ju jag själv, men om jag vet för säkert. Nej det gör jag ärligt inte. Jag trodde eftersom även fast jag berättade mina känslor inför en person och ändå på något sätt kände mig väldigt bra trots att det borde vara rätt jobbigt, att jag då inte skulle mörkna ihop när jag skulle återvända hemåt. Men det gjorde jag till slut. Det kände faktiskt som mina ögon var påväg att göra något som jag aldrig gör, men jag kanske tar i där, eller så gör jag inte det..
Men jag förstår hennen ändå, det finns väl inget som säger att jag skulle vara något som det hon redan har är. Visst jag säger en hel del och jag känner verkligen att jag står för det, jag skulle påminna henne varje dag om vad jag tycker och jag skulle beundra henne. Men det är ju bara ord, vart är handlingen som säger att det här är ett kontrakt som är äkta. Inget jag har inget där, jag var påväg med det men nu är det väl inget att göra, men vem vet. Kanske skulle jag göra något. Jag skulle kunna rycka tag i henne och kyssa henne, något som jag tänkt på många gånger, men då står jag där igen med gränsen av att förstöra någons tillvaro och det känns som jag skulle ta något som kan betäcknas som mitt ego över på någons rygg. Men oh vad jag skulle vilja, oj vad jag skulle vilja.

Iförsig så kanske det på samma tankebana inte skulle vara några problem för henne att ja gå över till mig eller vad man ska säga om hon verkligen gillade mig, så som jag ja ni vet. Killen där långt borta har henne i ett bra grepp, så är det bara, folk har fått leva för mindre.
På en mer komisk not så var väl kombinationen av att råka ha mina kalsonger med skjortöppning bakvända och med ett bar byxor som lätt ramlar ner lite ut i en väldigt kyla natt kanske inte det absolut skönaste man kan göra för sina kära bak. Men vafaan här sitter jag och har den värsta formen av psykolgisk reflex jag någonsin kan ha. Jag sitter och försöker försvara att hon sitter i en bra sits med sin nuvarande och att hon ska hålla på den känslan. Vem vet, en kommentar åt rätt håll så kanske det är något annat, men nej jag måste självklart säga till mig själv att jag är en katastrof att vara med i slutändan och att man inte ska satsa på ett wildcard, inte om man redan har en hel bunt med marker iallafall. Min död kommer misstolkas som ett självmord när det ändå bara var jag som hatmördade mig själv.

Du är vackrare än få, kanske den skönaste jag sett.
Din röst får mig att försvinna, och den där dumma tiden tycks stanna när du sitter brevid mig.
Varje natt önskar jag att din mage låg där igen brevid min, men allt som är kvar är din filt.
Även om det nu bara var en dröm för mig så kommer det kvarstå som den vackraste drömmen denna höst.



Du försvann iallafall inte.

Its not a problem I cant fix, och sedan kom djn och rädda hennes liv. Fantastiskt.
Nu kanske det låter som jag är glad med det är något jag långt ifrån är. Nej jag är nog väldigt dragen under humöret, jag känner mig helt enkelt rätt låg. Antagligen lägre än jag varit på länge. Om man ändå är sådär varför kan inte jag få i komibation med hon är ju så underbar, så har man ändå en posetiv känsla inom det där negativa, man har ju ändå en utopisk tanke i huvudet och en vilja att kämpa. Men när man tappar den där kampkänslan, vad har man då kvar?
Ja då är man ju där åter igen, tillsammans med sig själv. Personen man ska känna bäst. Men gör man verkligen det.

I mitt fall så är det nog tveklöst jag som känner mig själv bäst, jag kommer stå chockad till tårna när jag stötter på någon som visar sig göra det bättre än mig. Jag förstår nog inte fullt varför jag eftersträvar så att känna mig själv. Jag kan tänka mig att svaret är rätt enkelt dock, jag har helt enkelt inte haft någon annan än mig själv i mitt liv. Grovt draget iallafall. Det är där dagens mörkaste känsla ligger och visst kom jag dit för detta såkallade kärleksproblem, men nu börjar jag backar mig ifrån det där för jag börjar komma till situation jag inte vill vara i. Situationen då jag börjar känna mig tvungen eller rent av råkar se tillbaka på mitt förflutna, och det är något jag inte alls vill göra, iallafall inte nu och på ett bra tag framöver. Så idag blev jag väldigt övertygad om att jag nog kanske kan komma att lägga ner hela den här operationen. Jag har om iallafall inte energin så kanske inte tillräckligt mod för att riskera att krossa mig själv tillräckligt. Men jag vet att det också går i grunden att jag i det här fallet inte vill vara egoistisk för att jag känner såpass för personen. Om nu hon lever det bra och känner att hon får ut det hon vill ha av sin relation så har jag inget att komma med egentligen för vad är det som säger att jag skulle kunna erbjuda något bättre.

Sedan är det fortfarande så att om det är någon som är van vid att vara ensam så är det jag, och för dom som inte vet så menar jag inte ensam som i buhu jag har ingen flickvän, nej jag menar ensam som i verkligen ensam. Ingen som ger dig en bild av att vara värd något, den sortens ensamhet, ifrån den nivån kan man sedan lätt gå upp till de andra nivåerna när man just kan buhua lite lätt. Det är inte speciellt över det, jag bara vet att personer som inte växt upp och levt som jag gjort inte riktigt kan hantera den känslan och situationen när man endast egentligen har sig själv. Men jag började inse en sak om mig idag, att jag nog fortfarande behåller det där lite drömmande sagohopppet som man hade som mindre och yngre. Okej du sitter bra i skiten med hela din världsbild, men ändå så kan man alltid likt en dum saga tänka om tänk om någon kom och sa nej såhär är det inte. Det kanske är just den känsla som jag haft nu, ett hopp om någon som kan förstå mig och något man ja inte kan vara mer eller mindre än sig själv med. Någon som inte är familj, någon som inte är en vän.

Då är kanske inte så konstig om jag blivit så intensiv och klantar till mig i handlingar osv. Jag brusar ju bara upp lite i hopp, eller är det kanske tonåringen i mig som hoppas. För när jag tänker efter idag så vet jag ju om att jag aldrig hade någon vi bara pussas lite kan man få chans på dig förhållande och liknande. Eller ja jag vet inte, kanske rabblar jag bara. Det är just därför jag inte vill gå in och försöka förstå något i kombination med det dåliga dået. Men antagligen är jag fortfarande för frågviss och tänkande för att leva mer än ett ensamt liv.
Men som sagt är jag van och skapt att var ensamvarg så jag klarar mig. Det var ändå fint att ha hoppet för en mindre stund.

Attsingen vilken jobbig känsla.
Vet inte vart det kommit ifrån men halsen har börjat krångla lite, och jag känner den där varma men ändå kalla känsla i kroppen. Skulle kunna vara en fåne och säga att jag är kärlekskrank eller något sådant men jag tror nog tyvärr jag vet när jag ligger på gränsen att sjunkna in i en äkta hederlig sjukdom.

Eller tja vem vet, rätt jäkla fucked up i kärlekens vägnar känner man iförsig sig. Tankarna går verkligen inte åt många håll och rätt jobbigt blir de saker i vardagen som andras var lite smått tärrande har nu plötsligt gift upp sig till varförändåiniiii. Vilket gör den där tesen av att jag vill gräva ner mig i arbete rätt vek, jag vill, men det är väldigt svårt när det mesta kräver iallfall en uns av inspiration. Iförsig kanske jag bara ser det på fel sätt genom att låta min vardag dra över det negativa delen av historien istället för de postiva. Det går iförsig rätt hyvens att tänka på de positiva, ååhh det gör det, fast sedan när man kommer till den där delen om vart man står i den världen så blir det redan lite mera mörkt.

Men jag kan dra en positiv sak, som jag faktiskt missade att ta upp ifrån den förra dagen. Den där med nattliga promenader och färjor över vackra mörka vatten. Det fanns ingen annan natt att referera till så det där var väl bara svängom för att jag skulle få skriva lite fina ord. Likväl så var det en sak jag fann väldigt trevligt och något som jag lärt mig finna rätt typiskt angående den här kära flickan. När vi går längst promenadstråket upp mot gullmarsplans tunnelbanestation så ska vi plötsligt stanna och sätter oss ner på en bänk. Varför? Jo för att vi ska ha ett litet höstögonblick. Så där satt man i några minuter och beskådade ett par löv av olika bruna nyanser. Sedan var det bara plöstligt slut och så skulle vi gå vidare. Eller var det bara en ursäkt för att knuffa ner mig i en lövhögg. Ja det var bara en ursäkt för att knuffa ner mig i en bunt löv. Lövbuntar kastades innan jag likt en ambitös idiot tar upp en famn av löv och bombdroppar rakt över den raraste flickan. Hah jag ser ingenting sa hon sedan när jag lagt upp ytterligare lager. Sedan när jag borstade bort lite utrymme så att man bar såg ansikte såg det ut som hon hade på sig en sådan där stor pluffsig maskot/maskeraddräkt med djurtema. Fast nu var det så att säga höstlövs-tema. Det såg iallafall för bedrövligt gulligt ut.

Sedan när vi kommit fram till tunnelbanan så visade jag henne det där stället där jag och kusinen Felix suttit så många gånger över en bit mat och diskuterat livet i natten mellan sesamfrön och två par ögon. Hon bjöd mig till och med på en korv.. ahh.
Sedan när hon helt upplyst över att hon skulle få åka hela tväbanelinjen hem för första gången i sitt liv så viskade jag i hennes öra att hon allt var en sådan väldigt skön tjej, hon sa detsamma innan hon kom på sig själv varav jag bara skrattade och sa att det är lugnt det kan jag ta sådan är jag ju nästan. Hade bara fått för mig att jag inte ska missa något moment där jag kan berätta för henne att hon är en speciell person varje gång vi träffas. På en annan god not så verkade jag ha fått med en kompis på en av mina galna planerade upptåg och jag fick även ett bra nytt förslag, så nu kan jag väl säga att Operation: Crush har en agent att tillgå.
10-4 over world

Jäkla skit, och i två helt olika bemärkelser också. Wow.Det ena innefattar ett skit som sjunger ahh vad den där flickan är så underbart härlig, det andra skit skriker ut att varför måste jag dras att jobba med manliga divor för..Jag kan inte se någon annan bättre symetri än att gå igenom det negativa först, även om det kom sist på en annars väldigt fin dag. Det jobbiga är iallafall personen som ska spela den elaka skurken i Star Wars filmen jag jobbar med nu. Jag actionansvarig och fightkoreografi för filmen, han skådespelare av ond sith. Något som han förövrigt rent skådismässigt verkar göra bra, bäst i den interna trailer som gjorts. Men vad i världen få mannen sitt självbild ifrån, försöker jag säga utan att låta alldels för tant präktig. Men likväl mitt tålamod för sådant här sträcker sig möjligen en bit över att jag inte kan kommentera en photoshopkonstlad bild på en persons filmkaraktär då jag endast har en subjektiv personlig åsikt och inte alls har gått 6 år i bild och form inriktad grundskola och sedan 3 år media, nej nej, jag är subjektiv precis som jag uppenbarligen inte kan leverera en koreografi för hans majestäts tycke. Nej det är visst inte tillräckligt samuuraj, och neej han är visst inte tillräckligt överlägsen.

Är man ett mupphuvud så missar man väl antagligen ett eller alla av följande saker. Det är en klimaxfight vi pratar om, vilket innebär att det ska vara höjde av filmens spänning och publikens bästa tid i "salongen". Då funkar det inte riktigt att de en kille göra grötkött av den andra, det säger lixom inte spänning sådär värst. Sedan så känns det lite väl jobbigt om en jedi som såvitt jag minns det ska vara toppen av galaxens finaste grädde av supermän bara skulle viftas runt av sin motståndare. Speciellt om den ska stå och endast ska leka samuraj med ett lasersvärd. Vilket skulle innebära en person som står stilla och bara drar ut sitt vapen i 1-3 hugg och sedan vet med sig att ha förintat sin motståndare.Det är otroligt. Jag kan spendera mer av min tid att sönderskriva en annan person och ja man än den där pappskallen i brasilien. Fantastiskt. Jag är väl mest flunkad ut av det här hela för att jag nu ska ta en bit av min helg för att lyssna på en persons "expertis" angående samurajheten i "min" fight. Ifrån personen som redan ger oss tillräckligt med krångel genom att bo i Kalmar och endast bokat in sig på vissa dagar i månaderna. Enough!

Kvinnor, kvinnor låt oss tänka på, kvinnor. Eller tja iallafall en. Det är nästan läskigt hur pass överraskad och imponerad man bara stigande fortsätter att bli av en person. Vilket ger en blandad känsla av ett gott leende med en inbordes sumobrottare som gråter över situationens positionella läge. Det är som man skulle vara ett litet barn i en godisaffär och så börjar man stirra lite på den där pralinen. Varav en äldre kvinna med alldeles för blekt leende helt plötsligt dyker upp 5 meter över en själv, ja nog ser jag allt att min lilla herre tittar på våran nya pralinsort, utsökt choklad om jag får säga det själv. Du gillar väl chocklad? Jajovars nickar pojken. Jaah jag kunde nog tänka det, men visste du att det innehåller även har en karamell inuti sig, och till samma pris. Nej men är det sant sa pojkens ögon som utvidgades lite ytterligare medans salivet började skvalpa runt i hemlighet. Ah och sedan ja se vad har vi här, neeh men är det inte extra socker och strössel på våran nya lilla bruna vän. ahhh... jo visst är det det. Och tänkas sig allt till samma pris, är det inte fantastiskt kära pojke. Fast. Nu när jag tänker efter så är ju hela asken och vårat sortiment redan uppköpt av en pojke som är på genomresa i ja vad var, någon djungels någonstans ah Brasiiilien, ja men när han vill tillbaka så måste han ju ha sitt favoritgodis och vifftar kära pappa med sedlarna så kan ju inte vi annat än vara till lags.Men skulle det inte var fint med lite sega hårda godisbitar som försöker se ut som något du ser varje dag som t.ex. en elefant eller en F1-bil. NEEEEEHJJJ fittkärring skulle pojken sagt om han inte redan börjat trösta sig med sin smutsiga tumme.

Frågan är hur länge eller om jag någonsin kommer snaska på min tumme. Ibland känns det som jag bara har blivit en skön polare men sedan känns det också som att det är lite hintar eller iallafall att det finns en chans eller öppning att jag kan göra och säga rätt saker och så har jag helt plötsligt något, kanske rent av så att hon vill det. Som att på mitt väldigt "otolkbara" skämt om att jag efter att jag köpt mig ett busskort får sats förmögenheten på att köpa en förlovningsring som hon nog ändå bara skulle svälj för att det var kul, varav svaret var att det blir svårt att förlova eller gifta sig om man är brommakompisar och sagt på ett väldigt snällt seriöst sätt. Mitt huvud = inte mitt förslag..Det är sånt som får mig att känna ett slags, gör något då, jag åker snart tralala. Men om det nu är så så göra det kanske bara min lilla plan lättare. Allt snack ifrån henne om att jag verkar romantiskt känns som en liten utmaning så jag kan nog inte annat att göra än att lägga allt krut på ett och samma moment. Något som jag insåg att jag aldrig gjort förut, dvs komma på något som ska anses kreativt och romantiskt, fast inför en person jag inte har ett förhållande med. Om vi bortser ifrån en chansning på något som redan var gammalt. Men likväl så handlar det väl om att göra ett intryck och berätta vad man står, det funkar inte riktigt att bara säga jag vill utan det gäller väl att gå ut för det hela med energi och säga varför 200 gånger om indryppt i välsvarvade ärliga ord och handlingar.

Det hela kan ha en rad olika konsekvenser som jag ser det. I get das girl. Jag får ett jag vet inte vad jag ska säga men jag måste åka, och sedan kanske ich getten. Hon vill faktiskt vara kompisar eller i värsta fall så skiter jag upp alla form av möjlig kontakt. Sedan finns det givitvis en hel del fler utvägar där imellan alternativen. Men i min plan utgår en sak som definitivt kan göra skillnad, något som gör henne påmind om mig varje dag när hon är utanför sverige. Ja hm jag kanske har missat att skriva det, men det är alltså så att fröken fin kommer åka iväg först till Kina sedan lite jul i Sverige och zoom zoom iväg till Brasilen. Ja just det, braazilien. Så operation: crush har så att säga en deadline. 7 nov för att vara exakt.Nu behöver jag bara snacka med min kompis och se möjligheterna av en sak och sedan fixa två skrivböcker.En sak är dock säker jag är väldans kär, intresserad eller vad vi nu ska säga. Åtminstonde påväg åt det hållet. Igår hade jag haft en liten kort diskussion över nätet då hon hade tagit över en gemensam kompis dator. Jag svängde om en mening till att jag inte skulle vara i växthuset imorgon, varav jag fick en respons av fasiken jag som tänkt träffa dig där. Seriöst svarade jag tillbaka att jag är dock i Sickla Nacka imorgon. Hon sa att hon kommer väl då. Men jag visste inte om hon var seriös eller inte.

Idag så bestämde jag mig iallafall för att jag inte skulle ringa, sms:a eller något annat för att kolla om hon skulle dyka upp. Gjorde hon det så gör hon ju det, och isåfall så lär det väl vara en timme eller mer efter att jag börjar vid 17 tänkte jag då hon inte kunde eller tja orkade eller något förra veckan. Sedan ungefär 3 minuter efter att jag anländer till dieselverkstande är det någon som hugger till mig med ett par fingrar i min sida.Och plötsligt var hon där alldeles lysande leendes vid min sida. Jag blev självklart väldigt glad men också lite bestörd över att min eventuella plan av att överraska med en sjunkande kram för att sedan lyfta upp henne på axeln var nu som bortblåst. Fasiken.Sedan forsätte hon bara lysa för mig. Dom snärtiga smarta roliga kommentarerna var alltid runt hörnet med det där lysande leende ansiktet. Att hon sedan redan har läst lite Hellboy gjorde ju ärligt talat inte saken värre för lilla mig, annars kände jag mig faktiskt rätt så tråkigt i sällskapet av denna energistråle. Jag segade mig fram med enkelhet för att plötsligt inte hitta henne tills man hör ett, om det är mig du letar efter så är jag här innefrån en springa igenom massa teaterkostymer, sedan blev det lite speldueller. Backgammon, tumbrottning, schack, tumbrottning, kortspel. Varav jag bara vann i ett av alla dessa spel, iförsig så blev högra handens tumbrottning oavgjort, men annars är det högst komiskt att det spelet jag vann i var backgammon då jag för länge sedan avfärdat det som ett spel som har för dålig balansgång mellan strategi och tur. Att jag losade i schack var ju bara hm, inga ord, men jag kan helt ta det ändå. Intressant om inte annat, och ett rätt dödligt drag också ifrån ingenstans med endast 1 löpare förlorad. Jäkla brud och sedan när hon insåg att jag var matt så anföll hon mig med en högst aggressiv kittlings och brottningsattack. wtf mate.

Efter det så följde hon sedan otroligt med nog på en nattligt liten onödig promenad. Som hon trevligt nog uppskattade när vi kom fram till det området jag själv anser är väldigt vackert. Allt medans jag inte kan sluta förstå hur vacker jag fann min medpromenerare. Det var om inte annat ett slöseri på ögonblick när vi sedan tog färjan som råkade dyka upp när vi gick vid hamnväggen och åkte över det lampglänsande nattvattnet. Med slöseri menar jag då att jag endast kunde stå brevid och inte jah göra så mycket mer.

Även om jag ärligt försökt placera mig väldigt nära min dröm. Fantasin av verkligheten som kunde finnas där slog nästan verklighetens vackra natt. Sedan avslutades natten med två varma korvar vid gullmarsplan. Nu vet jag iallafall att hon gillar kokt korv med potatismos på och att hon först detta år tillåtit senap att pryda hennes korv. Men annars är den här känslan av lycka och totalt depressiv avsaknad av det man vill ha något som bara växer starkare som dagarna går och defintivt för varje träff med personen i fråga. Bära eller brist det här måste göras på något sätt, och jag insåg en sak idag, egentligen träffade vi varandra av en rätt så ren slump sådär. Iallafall i denna tidsskede så är det iallafall väldigt konstigt rätt på något sätt. Och då menar jag inte det på sättet att jag känt någon större saknade av när man hamnar i det där tillståndet då man plötsligt känner så lämpad att lyssna på allt som har med kärlek att göra.

out of time out of toutch?

Funderade på om jag kunde få någon koppling mellan mitt nu och Dave Armstrongs gamla dänga. Antagligen inte alltför mycket även om det går att tolka det på otroligt många sätt. Rätt skumt med texten annars, först är det you hmhm im hmhm, och sedan byter de plats på dom, vilket egentligen tar ut allt av hur man ska förstå "handlingen" i låten. Jag kan ta till mig Im out of my head when your not around, men varför Im out of my head when Im not around. Skruvboll där.

Den sortens fundering speglar nog rätt bra varför jag nog hör bättre hemma inom berättandets former och inte säg politiken. Iallafall till en viss gräns. Brukar inte slösa tid eller bokstäver på sådant här men vill bara dra en liten snabb sak förbi allas ögon. Läste i tidningen för några dagar sedan om att Moderaterna har gått ut med en sak de ska göra om de vinner valet nästa år. Intressant tänkte jag då jag mer och mer tappat min bild av de höga blåa som något hemskt egoistiskt pengasinnigt, jah ni vet. Stereotypen, sen varför jag tappat bilden kanske har och göra med bristande intresse i just politik också. I vilket fall som helst så var det hela att moderaterna skulle höja priserna på kommunaltrafiken, för att t.ex. kunna avskaffa biltullar och bilskatter. Jag tror inte ens jag behöver uttrycka mig så överdrivet om vad jag skulle tycka om det, mer än att nu är ni moderater som parti tillbaka i stereotypen i min bok igen.

Men tillbaka till det intressanta. Jag insåg faktiskt förut att jag verkligen har något att skriva ner mig i nu här, kärlekens dilemma för ja när jag tänker efter mera på det och efter orden av de kommentarer jag fick. Jag är väl kär. Dessutom är jag i ett litet knepigt läge. Med andra ord något som massor av folk kan knappra chips till. Så jag ska försöka för iallafall min del återkomma så många dagar jag kan i veckan om händelsernas nuläge och känslornas kaos. Hoppas bara inte att jag drar en My Sassy Girl nu och får leva med det här i två år. Men en sak jag insåg med det här vad jag känner eller inte känner så är jag rent sådär rätt blockerande av mig själv just nu. Men jag gör två för mig väldigt tydliga saker. Först försöker jag på en starkt växande känsla att gräva ner mig i arbete och det andra är att jag börjar komma på massa konstiga kreativa lösningar för att vinna en kvinnas gunst. Därav två extremt lätta saker att tolka, jag är som det sas fast i rävfaxen. En av livets mest vanliga faktiskt. Men det där visst kompis kan jag vara snacket är verkligen något som får mig att himla med ögonen när jag tänker efter. För det första är det som är ge upp kampen, för även om jag sagt vad jag tycker och känner sådär så har jag inte gjort det i någon större utsträckning och inte dirket gjort det så levande heller.

Nu har det känts som det ska vara lite lönlöst och hon inte kan ja allt det där. Men å andra sidan så är det en tjej/kvinna vi snackar om här, och hur mycket vi killar än vill att de inte ska vara så så brukar de väldigt oftast säga A men vill egentligen B, och förstår man inte att man ska säga B så är man dömd. Så säger folk att jag är ett mysterium..
Jag har iallafall på något sätt börjat studera ut en slags kampanj i huvudet av kreativa (antagligen konstiga) saker att göra min röst lyhörd. Men just nu kan jag använda mig av en nyligt förvärvad position som "vän". Nödvändig information kan erhållas och jag kan möjligen komma i kontakt med nyckelpersoner såsom bästa vännen, familjen osv. De kanske är läskigt att jag börjat tänka så strategiskt över det här men det lär tiden utvisa. Låt operation: chrush vidta efter denna dag. Frågan kvarstår vad som är första saken att börja med.

Operation: Chrush, och för att inte tala om mig, skulle totalt brännas i marken om fel person/er skulle läsa det här. Men risk är väl alltid en del av ett äventyr.



Hittade en låt som passade väldigt rätt just nu. Tveksamhetens tid av och med Lisa Ekdahl.
Ah och just det. Pucko pucko arsle till pojke i Brasilien. Så.

Det är nu fem timmar efter att jag insåg att jag inte kunde sova längre.
Så konstigt då jag stendog runt 19 nästan idag efter en "storartad" dag och så bara klarvaknar jag 3-4 timmar senare. Jag kan min fundering över varför det blev såhär, den här lilla saken virrar ju runt i skallen lite. Fast jag tycks inte vara speciellt känslosam över det, likväl känner jag en stark känsla av att jag vill jobba massor imorgon vilket brukar vara min kropps ultimata metod för att stänga ute känslor. Så det kanske är något lurt som pågår bakom min ryggrad här.

Likväl insåg jag iallafall att det jag skrev tidigare på kvällen är så dömt att misslyckas så det finns inte Acme-produkter nog att smärta mig med. Men vi får se, men jag skulle nog nästan vilja ändra en sak, möjligen att jag kan hålla mig ifrån att säga den där saken som jag sa att jag inte skulle säga i publika tillstånd så att säga men här i tryggheten av mina ettor och nollor ska ingen få hindra mig ifrån att göra det som är så enkelt men genialt, att dra gallan, spy och faders fan och den där mostern.

Din dumma usla lilla idiot till pucko som inte förstår vad du har!!

Så, och låt det vara något jag kan återkomma till varje gång jag skriver här.
Annars för att komma tillbaka till något jag inte gjort på länge. läänkar!

pool mim geezer Plaid Ninjas 3

Ah. Vad ska man säga.
Det var en soft födelsedag. Jag tycker faktiskt det var rätt skönt att det bara var morsan som drog in och petade till en med lite presenter. Farsan hade varit tvungen att åka till skolan då någon lärare känt sig hotad av en förälder, och syrran var ju tvungen att sova. Jag fick två dvd:er, Kagemusha och The Big Lebowski, vilket är kul då Kurosawa fortfarande är en svårslagen regissör och Lebowski är en stor favorit hos mig. Sedan var det en liten hah hm Jorden runt på 80 dagar i pappknorr-förpackning, många buljoner kostade det med andra ord. Sedan var det lite biobiljetter, pengar, en jacka och en sällsynt t-shirt med dubbeltryck av Truck Turner, vilket var väldigt coolt men ändå roligt då varken av föräldrarna visste vad Truck Turner var eller ens att det var Isaac Hayes som var den egentliga mannen på tröjan. Mormor gillade den dock inte, hemskt pangpang, fast å andra sidan så var hon på mig med mina byxor också som faktiskt bara var några lite löst suttna jeans. Likväl var det uppenbarligen knasigt långt ner vid skamlighetslinjen.

Det var väldigt kul att träffa mormor ändå och höra om det ena och det andra. Dessutom fick vi ju ännu en uppsättning av egenodlade grönsaker av hennes "goda vän" och det är ju saker som kan göra livet klart njutfyllare. Snart kommer väl min kropp börja protestera när jag ser en konsumtomat på talllriken. Sedan kom Mimi förbi, hon tjejen som jag var lite sådär lagom framåt mot över nätet. Vi har pratat en del i telefon sen den gången och jag tog med henne på en pressvisning förut. Det var väldigt trevligt iallafall, planen var att vi skulle baka vaniljbullar tillsammans. Varav jag kanske inte direkt var i mitt esse. Men det gick rätt bra ändå får jag säga. Mimi själv har imponerat på mig något väldigt. Hon är verkligen en väldigt smart, rolig och förtjustande person bakom det där vackra söta ansiktet. När jag säger smart så menar jag att det finns jag kan säga eller skämta om som hon inte förstår och oftast tar hon upp det och drar tillbaka något eget, och det är inte enligt min mening speciellt många som besitter sådana egenskaper. Lite lagom oturligt för min del är väl att det finns en pojkvän någonstans i Brasilien.
Jag har sagt till mig själv att jag ska sluta säga och se på det såhär men jag säger det nu och antagligen lär det dyka ner ifrån mitt huvud i fingrarna eller tungan.

Den killen verkar vara ett jäkla pucko. Din känslomässigt sega blockerade lilla inskränkta lika gammal som jag pice of tursamma arsle. Jävla mupp som åker iväg till något land i 3 månader av någon anledning själv och sedan ska ha en sådan speciell tjej på halstret i 12 veckor aka 84 dagar aka massans massa timmar. Okej jag vet nog ärligt talat inte hela historien, men jag vet en del saker som att det tog just runt 3 månader för killen att berätta vad han kände vilket aahh är den finste ironin jag haft det här året tror jag då jag själv arbetat mig upp ifrån att vara en rätt blyg vaksam ovågad kille till en person som kan berätta vad han känner och lita på sina känslor och instinkter. Sedan när jag väl kan utilisera skörden av det arbetet så gör jag det på en donna som sitter och håller på en person som verkar vara en förvuxen version av mig som 16 åring. Jag menar året är inte slut än men det där är en för mig svårslagen ironi av mitt liv. Ja trodde inte det fanns så pass snälla goda tålamodiga tjejer kvar, iallafall inte några som jag skulle vara intresserade av. Tji fick jag.

Väldigt konstig situation också, då jag vet att hon gillar mig och skulle verkligen kunna ja. Men sitter i någon slags spirall av tro hopp och kärlek. Jag trodde mest på det där om tron och hoppet på något man känner inom sig för själva saken men jag har insett nu att det måste ha en hel del att göra med det sista ordet. För annars verkar det rätt ologiskt. Att hänga kvar vid en sådan där snubbe dvs. Lyckosamma snubbe. Pucko.

Men vi gick ändå igenom en del sådan här saker jag och hon när vi tog en liten promenad till tunnebanan i den lite kyliga söderförortsnatten. Efter vaniljbullar, Pikmin, Gamecube och lite snack dvs. Och sedan så utbrast hon att hon inte ville åka tåg på kvällen, vilket inte var mig emot då jag redan erbjudit att hon kunde sova i mitt nystädade rum ( ni hörde rätt..). Jag insåg ju att det inte skulle betyda ett skit sådär men jag trivdes så bra med henne den dagen så jag ville gärna få så mkt tid kvar som möjligt och så fick jag. Jag letade ett bra jäkla tag efter extrasängen också, faktiskt. Vi satt uppe och snackade ett bra tag innan vi eller tja hon somnade skoskavda. Jag blev dock lite lagom förvånad när jag vaknade upp med hennes ansikte rakt brevid mig. Det var visst ljuset ifrån fönstret som spökade men i mitt ovissa huvudet så var det rätt charmigt sätt att vakna till sådär. Men det var rätt tidigt på morgonen så det var bara att försöka sova igen. Vi rörde väl runt oss lite och jag fick för mig att någon försökte få kontakt med mina fötter, men vem vet vad i insomnia så att säga.

Efter ett tag så kom det någon mening ifrån motparten och jag kände väldigt klarvaken av någon anledningen. Jag tror jag var lite irriterande om man försökte vara en söt tjej som sov, jag måste ha rabblat på en liten del för mycket och så kunde jag inte hitta en bra position att sova i. Efter ett tag så tog en hand tag i min och introducerade mig för.. en otroligt varm och mysig mage. Det var som om jag var en bebis och någon hade gett mig världens godisgodaste napp och samtidigt vaggade min vagga för den överaktiva tim förvandlades plötsligt till en knäpptyst lite kudde som bara låg där och bara halvsov. . .

Dumma puckade idiot brasilienfjant.

Handen fick umgås med både mage, rygg, armar och ansikte. Vilket var som en smak av vardaglig nirvana. När jag sedan fick ett, så det är så man får tyst på dig, flinade jag bara. Det var väl kanske en bartning (bytelsehandel för den som inte vet) då jag förstod det som om hon velat bli omhållen och känna sig som hm wanted för en mindre period nu. Likvärt var det ett momtent i tiden som fick mig att tja just glömma tiden. Men likväl så var den en smått bitter smak att höra, det är jättefint att jag kan få lite mys sådär men du ska ju ha någon som kan ge det tillbaka.

Fick iförsig lite pill i håret och annat men likväl är sanningen aldrig mer eller mindre än vad den är. Jag är chanslös. Men vi hade en väldigt rolig morgon iallafall, jag visade första halvan av en av de bästa bollywoodfilmerna jag har att tillgå, Khabi Kushi Kham vilket fick flickan att skratta något väldigt. Sedan visade jag Bits And Pieces med Pablo Fransisco och lite annat. Och tja sedan var det slut. Hej då tunnelbana, hejdå mimin..

Nu när jag sitter och skriver allt det här så kändes det extra fel att skriva det jag ska prenta ner snart. Men jag kände att jag inte kan ta hela den här grejen till spetsen längre. Det är något med den här killen, mer än jag vet iallafall. Klichen ringer i huvudet, och nej jag vet inte vad han har över mig men kanske är det bara tiden och platsen jag är besegrad på, men ja ärligt är det nog mer än så. Jag skulle kunna vara mera av en typisk kille iförsig och aldrig sluta berätta för henne vad jag tycker, tänker känner och växer inom mig i ett försök att vinna över det hela. Jag skulle kunna dra pengar och tid på att dra den övertygelsen i materiella saker och händelser. Men, på något sätt vill jag inte göra det, det är inte för att jag känner mig besegrad även om den finns där i hörnet. Men jag vill bara inte påverka personen, jag har ingen lust att försöka övertyga någon på det sättet även om det kan te sig helt naturligt. Men den sortens marknadsföring av sig själv kan jag lämna till jobbet och något pök man raggar på, dvs något eller någon man inte egentligen bryr sig om.

Vad har jag nu sagt då. Jo på en fråga som jag hade tidigare den kvällen om jag inte bara kunde vara en Brommakompis så sa jag idag att om jag så inte kan vara annat än Brommakompis så tackar jag inte nej. Jag ska inte ta upp något om hela den här vad jag vill och känner saken om den inte tas upp. Jag sväljer min heder och tar det jag får. Även om det faktiskt inte är mer än bedrövligt surt. Väldigt surt. Iallafall i mina ögon. Det är faktiskt inte som nog kanske inte så många vet en del tjejer som jag förstår är intresserad av mig på något sätt, roligt nog också har de flesta ett förhållande eller bor på annan plats, trumvirvel. Men alla dessa personer ser jag alltingen en spricka av "brister" eller något större som jag känner på mig skulle irritera mig i en eventuell framtid och tja dessutom kan jag inte säga att jag vet om jag skulle känna så mycket för den större delen av dom. Men tja kära M, du har inte visat prov på en enda bristning. Jag har länge sagt till mig själv att min bästa tid är inte nu utan har flera år på nacken nu, men likväl är den mest spännande tiden nu, på gott och ont.

Jag säger då det. Om något så känner jag iallafall mig själv och min framtid rätt bra ibland. Det slutar visst aldrig vara det skämt det låter som när jag säger att jag aldrig kommer inse att jag fyller år förens jag faktiskt gör det, nu sitter jag här ett par timmar innan slaget och jag har bara tänkt lite på det i någon minut idag och sedan glömt bort den.

Skit samma. Jag fyller år. Whateeva!
Jag tänker inte på det alls. All form av åldernojja som man kan ha som naiv ung individ, botta.
Ingen form av nu måste jag allt leva livet heller för den delen. Är dock fortfarande i tankarna om att den moderna sexvetenskapen menar att mannen är på sin sexuella topp runt 21-22 år. Eller var det 20-21? hah! ha... ha. Då var det inte mera än en väldigt god hand som fick uppleva gulderan. Ahhh.. Vart är trumvirveln? vart!?

Okej seriöst så har jag under de senaste veckan nå svaret till en fråga som jag inte tänkt på att jag har egentligen. Det har att göra med en uppfattning av världen ifrån min sida och sedan ifrån andras. Likväl som jag sedan jag vart liten inte direkt ville se mig som en person som ritade bra då om in för mina vänner så fanns det iallafall folk som gjorde saker som var tusentals gånger bättre. Jag var bra på att rita, jag säger inte emot där, men skulle vara så oh oh du är så himla bra, aldrig baby. Okej ifrån liknelsen och över till det riktiga ämnet. Kategorin är konstig och 4oo krs fråga är, är Tim? Ljudet skenar till och motspelaren brevid svarar, väldigt. Varav jag sedan spenderar några minuter med överklagande hos domaren som godkände ett sådant svar med stora faktabrister. Eller? För jag får faktiskt rätt ofta igenom mitt liv alltingen hör en av följande saker, du är konstig, mystisk, annorlunda, skum eller någon liknande referens till du är inte som mig.

När jag var i Warsawa nu senast för någon månad sedan så träffade jag en hel del människor jag blev förtjust i, varav en tjej som jag faktiskt blev sådär förtjust i som ja ni vet. Och igenom olika dialoger kom vi på något sätt fram till att jag var lite fucked up, but in a good way. Varav jag ska skylla mig själv lite eftersom jag tror jag själv sa det om mig själv, men jag tror bestämt att jag som vanligt även sa att så himla annorlunda är jag väl inte. Men det där ämnet följde mig igenom den resan, och en av de sista saker hon sa till mig var just, your diffrent. Vilket egentligt kan betyda vad som helst, sedan att eposten jag fick efter det var ännu mera svårtolkad är en annan historia. I vilket fall som helst så har fråga följt mig lite, hur jäkla konstig är jag egentligen. Om jag som jag naturligt brukar göra och ta och analysera saker och gå på de mest logiska teorierna. Vad hittade jag då. Man kan ju säga att en form av psykologisk självdistans är nyckelordet. För det finns ingen person i världen som direkt känner sig galen, ingen. Varför? Jo för att en kropps skulle inte fungera med ett psyke som går emot sig själv, dvs att tro att man skulle vara något annat än centrumet av sin egen värld. Om det så handlar om att ligga i ett hörn och gråta eller i ett haram bland pömsiga myskvinnor. Du är alltid huvudrollen i din värld. En psykopat kanske kan erkänna att den skiljer sig ifrån samhället, men bara om det är på grunden av att alla andra är mera korkade än en själv.

Vad jag vill komma fram till att om man är något som anses som negativt av samhället eller en själv så kommer ens hjärna se till att det inte är så. Det är iallafall min teori. Så vad ligger jag i de här då, jo säg om jag anser att konstigt är något som jag finner negativt så kommer jag ju inte direkt vilja bli benämnad på det sättet, så därav känner jag mig inte det. Men när jag för någon vecka sedan satt och läst lite av det jag skrev för 5 år sedan så fann jag mig själv som ett knippe lite, weeeirdo! Det är då jag började inse hur man kanske såg på mig motsatt till hur jag såg mig själv. För att kamma hem poängen så har jag iallafall tänkt igenom en hel del grejer och kommit fram att jag kanske ska erkänna mig som konstig, komma ut ur garderoben och sluta försöka vara såpass normal. Så jag har testat nu ett litet tag att gå under de ramarna och det känns fasiken mycket mera naturligt och enkelt att gå under taket av en konstig snubbe. För då behöver man inte oroa sig över så mycket, hah det är väl inte konstigt att jag säger puss kram och knull till tjejen jag har varit kompis med, hon vet ju att jag är "lite" konstig så så är det ju bara. Det verkar ju inte vara någon som direkt bryr sig nämnvärt över hur flummiga alla filmregissörer och andra kreativa människor på toppen av världen verkar vara så varför beskylla mig under ramarna av det normala som jag inte går under.

För att kunna få ut mig något kreativt måste man var lite snurrig i huvudet också så jag är bara glad. Jag är konstig och jag är stolt!