Attsingen vilken jobbig känsla.
Vet inte vart det kommit ifrån men halsen har börjat krångla lite, och jag känner den där varma men ändå kalla känsla i kroppen. Skulle kunna vara en fåne och säga att jag är kärlekskrank eller något sådant men jag tror nog tyvärr jag vet när jag ligger på gränsen att sjunkna in i en äkta hederlig sjukdom.

Eller tja vem vet, rätt jäkla fucked up i kärlekens vägnar känner man iförsig sig. Tankarna går verkligen inte åt många håll och rätt jobbigt blir de saker i vardagen som andras var lite smått tärrande har nu plötsligt gift upp sig till varförändåiniiii. Vilket gör den där tesen av att jag vill gräva ner mig i arbete rätt vek, jag vill, men det är väldigt svårt när det mesta kräver iallfall en uns av inspiration. Iförsig kanske jag bara ser det på fel sätt genom att låta min vardag dra över det negativa delen av historien istället för de postiva. Det går iförsig rätt hyvens att tänka på de positiva, ååhh det gör det, fast sedan när man kommer till den där delen om vart man står i den världen så blir det redan lite mera mörkt.

Men jag kan dra en positiv sak, som jag faktiskt missade att ta upp ifrån den förra dagen. Den där med nattliga promenader och färjor över vackra mörka vatten. Det fanns ingen annan natt att referera till så det där var väl bara svängom för att jag skulle få skriva lite fina ord. Likväl så var det en sak jag fann väldigt trevligt och något som jag lärt mig finna rätt typiskt angående den här kära flickan. När vi går längst promenadstråket upp mot gullmarsplans tunnelbanestation så ska vi plötsligt stanna och sätter oss ner på en bänk. Varför? Jo för att vi ska ha ett litet höstögonblick. Så där satt man i några minuter och beskådade ett par löv av olika bruna nyanser. Sedan var det bara plöstligt slut och så skulle vi gå vidare. Eller var det bara en ursäkt för att knuffa ner mig i en lövhögg. Ja det var bara en ursäkt för att knuffa ner mig i en bunt löv. Lövbuntar kastades innan jag likt en ambitös idiot tar upp en famn av löv och bombdroppar rakt över den raraste flickan. Hah jag ser ingenting sa hon sedan när jag lagt upp ytterligare lager. Sedan när jag borstade bort lite utrymme så att man bar såg ansikte såg det ut som hon hade på sig en sådan där stor pluffsig maskot/maskeraddräkt med djurtema. Fast nu var det så att säga höstlövs-tema. Det såg iallafall för bedrövligt gulligt ut.

Sedan när vi kommit fram till tunnelbanan så visade jag henne det där stället där jag och kusinen Felix suttit så många gånger över en bit mat och diskuterat livet i natten mellan sesamfrön och två par ögon. Hon bjöd mig till och med på en korv.. ahh.
Sedan när hon helt upplyst över att hon skulle få åka hela tväbanelinjen hem för första gången i sitt liv så viskade jag i hennes öra att hon allt var en sådan väldigt skön tjej, hon sa detsamma innan hon kom på sig själv varav jag bara skrattade och sa att det är lugnt det kan jag ta sådan är jag ju nästan. Hade bara fått för mig att jag inte ska missa något moment där jag kan berätta för henne att hon är en speciell person varje gång vi träffas. På en annan god not så verkade jag ha fått med en kompis på en av mina galna planerade upptåg och jag fick även ett bra nytt förslag, så nu kan jag väl säga att Operation: Crush har en agent att tillgå.
10-4 over world