Ah dude. Me so sleepy.
Eller var det för någon minut sedan? Det känns iallafall grymt.
Mycket har hänt sen sist, det har gått uppåt och det har så nedåt. Men nu börjar det kännas sådär coolt igen.

Vad är upp vad är ner. Ner är jobba i ett projekt utan någon nytta, att vara bruten efter en för intensiv jobbperiod, att en relation kommer brytas på grund av en flytt. Upp är nya och gamla vänner, en vacker kvinna (eller flera :P), ryktbara projekt och en sjujävla prospekt till studio. Jag har nu varit nera och fixat med studion tillsammans med Rickard de flesta dagar i veckan och mer och mer inser jag att detta kommer bli total verklighet snart och hur otroligt coolt det kommer bli. Inte nog med att det kommer bli väldigt mysigt med alla saker som bio, spel, jobb, studio på samma ställe och för att inte tala om ett eget kontor så kommer vi få en sådan maktposition så att ja nehj det är svårt att förutse hur mycket vi kan göra då. Det är synd att det inte finns några nya foton att dra upp. Idag hade jag det extra igång också, jag fick leka homestyling i hög fart för att fake:a till lokalen så att den såg så snygg ut som möjligt för ett viktigt möte idag. Det var jobbigt men rätt kul att det såg så fint ut för iallafall en kväll. Imorgon lär väl familjen smuts vara tillbaka dock. Så länge kan man väl njuta åt den färska italienska fem stjärninga käket man får smuta på efter en bra arbetsdag. Tudelio.

ah människor, att man inte ska förstå dom. Eller ja egentligen är det tjejerna man inte förstår, eller nja det är blandat men det låter onekligt så mycket bättre att få ut ett, alltså jag begriper mig inte på kvinnor. Så.

Oh det har på ett sätt varit lite lugnt på sistonde på ett annat inte direkt. Det är ju nu när jag skrapar upp ögonen på morgonen och sätter huvudet på plats som jag i mitten av förstörelsen på honungspuffsbyn som man inser, fasiken jag kanske har missat några saker. Med ett litet sådärlångsamt ha ha ha skratt så ja visst fan är det så. Ah det är småsaker men det ska bort, imorgon! Men det är något skumt i luften annars, fråga mig inte vad, för jag om det inte redan framgick är helt bortkommen i vad det är.
Har börjat vandra runt på kvällarna utan att veta vad jag vill göra men vandra runt vill jag, och sedan får man plötsligt en injektion av exprimentlust. Det fina är bara att när jag är experimentell så handlar det inte om nya sexeskapader eller något annat världsligt, nej nej, uppenbarligen får jag lust att försöka förändra matvärldens ramar. Igår stod jag där framför mina knäckebröd, tog en liten blick på smöret, osten och skinkorna för att sedan upptäcka leverpastejen som lagt sig lite gömd i hörnet. 30 sekunder senare har jag upplevt en macka med skinka gegat på med leverpastej. Kvällen innan mäklade jag ihop korv med pankaka och senap. Reeespekt.

Veckans coolate pryl är dock en hemsida vid namn myheritage.com. Man laddar upp foton på en person och så scannar sidan i en databas av kändisar efter de mest lika personerna. Check it out.

good looking guy
Schackspelare
eeyyh..
reespekt!
hm.
ABE!
Livet är så värt att leva igen :D

"det går ett rykte på stan ska du veta. Ett rykte på stan om att tjejerna gillar tim mycket i hans nya korta hår" / Rickard

Ah so funny guy, harr harr. Iförsig stämmer det och tveklöst en person jag mår väldigt bra med och det kändes faktiskt rätt bra idag när jag faktiskt förstår att det vi vill hålla på med Prime Production faktiskt är påväg att komma någonvart. Vi har faktiskt ett projekt som kommer falla igenom så att säga. Vi har en filmstudio som vi kommer samsköta. Bio, kök, audition/repscen, klipprum och tre rum för uthyrning samt ett litet kontor för oss två och sedan Valerio som äger studion i sig. Det såg ju riktigt crapigt ut i början men nu börjar det gå mot slutet, och det är ju rätt skön känsla när man faktiskt kan komma med något litet förslag och så köps d in sådär. Man har ju lärt sig rätt grovt att man aldrig ska säga hurra förens saker är i hamn, något som de aldrig självklart gör då. Men det här går ju lixom framåt så allt snack kanske inte är fel men kanske till och med vågar drömma bort sig lite. Men neh jag är nog ändå lite restrektiv mot något tills det slår in. Men visst skulle det inte skada att sitta där med hyperdator, filmprojekt och "eget" kök och bio.

Heeeej och välkommen till en kvällsafton med Tim alla barn. Ikväll går Tim på speed utöver det vanligt så det kanske kan vara svårt att förstå vad han säger men så så han dansar men det blir massa av skoj film!

Det är konstigt ändå eftersom jag knarkade igår kväll, det vill säga när jag tog mig en sådan där tablett för att smärtlindra sjukdomsshiten jag dragit med i x antal dagar nu, vilket förövrigt fungerar sådär halvbra eller iallafall till biten när den slår in. Möjligen att jag inte kändes av min infernofeber men huvudet dunkade inte mindre för det, iförsig somnade jag rätt snabbt till trots att jag hade tvn på men det kan likväl vara wundersängens förtjänst. Sedan väckte några countrysångare på Jay Lenon mig en stund, sedan var det bara vidare in i feberdrömsnattens magiska värld. Man skulle kunna tycka att en killen som har ett par hallogenakvällar och drömmar borde mildras ifrån dessa psykostimmar men så funkar visst inte världens verkstad visar det sig. Jag brukar ju dra mina insikter med jämna mellanrum men ikväll slog det mig att det finns något som få människor skådat om än någon alls, levande iallafall. Jag pratar om fenomenet som uppstår när jag sitter upp senare än resten av familjen eller andra människor för delen också. Där i mörkret vid en dator och dess skärm, hörlurar och månandes mp3samling så blir tim helt plötsligt som en mimande barn korsatt med Jim Carrey. Och just ikväll så har jag förstått att när man tillfrisknar efter ett antal dagar i slöhet och tröttsamt helt plötsligt får en stor paket på posten med överskottsenergi. Resten lämnas till var och ens fantasi.

Men vad fan är annorlunda lixom. Här sitter jag ju ändå respektlöst mot klockan med ett paket fjällfil redo att bli äktenskapsmäklad med honungspuffar, eller vänta, honey bees för att vara exakt dvs coop forums pirat på klassikern med k. Fint förpackad även om jag nu när jag tänker efter kanske inte direkt blir mer sugen på att äta dom när jag matas med bilder av små bin som drar runt och kladdar på mina flingor. Matprodukter är saker med mycket humor så är det bara, nu har vi en homus på platsburk där det med stora bokstäver står "det här är jättegott!", praktiskt, taskigt homus är nämligen en rätt osoft styggelse. Men för att snart lämna ämnet, vem sitter egentligen som ansvare på coops produkter med en tumme i röven vägandes faktorer för att på något vänster sloppa smaken och därefter sänka priset. För det blir onekligen en sådär lagom upplevelse med honungspuffar som inte smakar säg.. honung. Och varför finns det en färgkod på undersidan av fjällfils tetrapack.

Skit samma. Jag har som högst som jag förstår det 6 dagar kvar på min snart 3 månader långa arbetshektiga period, som självklart har varit helt obetald. Sen sen, sen ska jag sova. Sen ska jag, äh jag vet inte. Valmöjligheterna hopppas man väl är större än de varit på länge, om inget annat så är jag ju relativt farligt snygg nu. Det är inte så många som märkte det och antagligen pågrund av det där med månader av jobb men för att ta orden ur folks dolda tankar, man kan se karlns ansikte nu. Iförsig en person som sagt att hon saknar skägget. Vad innebär det då i en realistisk realm. Jo först och främst så har jag nu relativt roligt med att ögna ut flickfolket. Mina extra mörka/trött ögon med en ihärdig blick i samband med en sexig frisyr kan iallafall sätta en reaktion i de flesta. Fast med nya förutsättningar kommer nya krav och nya spelregler, och självklart är d tjejer som jag faktiskt blir intresserad av alltingen oklart om hur man gör, för blyga eller ointresserade. SÅ egentligen så är skillnaden på den fronten plus minus noll.

Men det finns en sak som kan vara något. Nu när jag har ett mer kommercielt gångbart utseende inom situationenstecknena så kanske det finns fler roller att söka. Det vill säga om jag skulle försöka få sådana jobb igen. Men vi får väl se.

Mupp. Det vore nog rätt schyst att vara en mupp. Man kan lixom dra framför en skenande skoter flyga upp i luften och ändå klara sig oskadd, eller i värsta fall få en dags strykjärn för att kunna dansa igen. Sedan så tycks man alltid stötta på den där inverterade person av sig fast av det andra könet, eller så får man den totala motsatsen. Men likväl det verkar vara ett soft liv. Muppliv.

Nu när jag tänker efters så inser jag att den där Gonzo var en sjujäkla pimp bland de andra. Han hade lixom inte en liten höna för sin pervesion, han hade ett helt harem av dom. Reeespekt. Se hur långt man kan komma på rätt öppningsord. Allt bara surfar iväg, ut i, ingenting. Äh. Föresten, det där om att ta upp att jag jobbat på halva tiden av vad som egentligen skulles för 1 km film var väl kanske ingen direkt självklar homerun. Men sen var jag ju knappast emot någon klutz heller. Så först var det lite blublu vad få filmer du har Tim, eh eh jah du hehe. Men sedan vände jag det ändå rätt bra. Som mimi sa, om jag så är en gris så är jag iallafall en väldigt verbal sådan. Nu sitter jag iallafall för första gången på själva kontoret av festivalen i programavdelningen. Det var väldigt skönt faktiskt. Det var skräpigt och jag hade en liten egen skräpdator men hey och eyh heya hoe! Jag hade faktiskt en egen telefon. Antagligen min första hittills i "karriären". Fick faktiskt en hel del kopplingar till mig. Det kändes som det var en stor standarfras att bara svara och säga, okej visst du kan koppla igenom honom. Men ändå så låg den där, makten att säga nej. Fast antagligen skulle det blivit osannolikt korkat om jag gjort det. Bara nej nej, säg att herr Tim är o så upptagen med sitt arbete återkom om en timme. Eller kanske i Bert-andan, nej bossen känner att du låter tråkig så han sa åt dig att dra.

Okej nu överdrev jag nog rätt starkt. Jag var nog med som en förnöjd kille med en hemligt fnittrande tjej inom mig som bara tog åt sig faktan av att ha sin egen telefon och kunna leverara lite samtal och kontakter där mitt på plats. Hoppas bara det hela går vägen nu. Fick ju in runt 35-40 filmer så nu är jag över 100 filmer totalt iallafall. Men sedan ska man ju ha kvalite på skiten också, typiskt. Eller nej det är inte krånligt, fast något som är möjligen lite knepigt är dock att jag nu fullare insett att det inte riktigt handlar om att jag ska göra jobbet och urvalet ifrån min egen smak utan att jag ska känna av de andras. Det är lite hm, komplext. Fast något jag iförsig är rätt duktig på så det löser sig nog rätt bra.

Ah det är en hel del tjejer som verkar fina där iallafall. Skalet iallafall dvs. Det finns iallafall en eller två badunkadunk märkte jag idag. Men trevligast är ändå hittills en volontäransvarig tjej som tog mitt passfoto idag, bortom skalet dvs men visst såg hon lite söt ut. Vi får väl se. Det ska vara någon volontärfest om någon vecka. Men jag skulle ju inte få ett ja något om det så stod med neonskyltar framför mig. Vet inte vad som hänt riktigt, men det någon form av blockad jag fått upp av jobb, trötthet, funderingar och den där kärleken. Speaking of witch, jag fick mimi att titta förbi kontoret. Uppenbarligen var ta vänster efter bron en svår sak att smälta ner till något effektivt så jag fick stå där och frysa i min skjorta för att hon vandrade runt i skogen och upptäckte några svampar. Det är minst sagt frustigt frustrerande att hon ska vara så förbannat sig själv. Det är ju självklart att hon strosar in på vårat lilla stökiga kontor, tar av sig ner till sommarmodet och sjunger liten om hur varmt det är för att sedan sätta sig ner på knä och börja fumla runt med mina filmansökningar till en toddler på julafton. Varför måste hon vara så förbannat supercharmiga i sin egen person för mig. Om min själ ska fortsätta smälta varje gång jag träffar henne så kommer jag vara stekt sot snart. Danger Will Robinson, danger!

Modigt sa du Ys, ja du. Det känns snarare mördande. Men sådan tycks jag ju alltid bli när jag peakar så varför inte. Det blir nog så.
Men det är ju bland annat otroligt jobbigt och ändå underbart att behöva veta sådant här i efterhand;

"snackade med max och hans compadres om konserten igår. Då misstog jag tyvärr ghidora för ganaim, fick hjärnsläpp och började prata med Tim!
vem är hunken på bilden?" frågade jag. "vem vill du att hunken på bilden ska vara?" svarade Ida (trodde jag) och jag tyckte hon var lite konstig. Sen skämdes jag rätt kraftigt när jag kom på vem det var, men han tyckte bara det var gulligt. Han är nu officiellt min hunkvåffla.
men hjälp, vad söt han var! Så rolig och underbar, jag hade skviller i kroppen! Hm.. Skulle verkligen inte ha nåt emot att han regisserade en lite.. ”
/ dåtid

Öhhh. Mitt liv alltså. Men innan jag drar upp mina tårar drar vi igenom vad vi missat sen förra veckans program.

Det blev en helg ägnat till att liva upp en actionscen för Star Wars: Threads of Destiny, möjligen den bästa fanfilmen inom SW som gjorts. Även om träningen inte hade blivit så intesivt som jag hade velat så gick det ändå väldigt bra och mitt dåliga självfötroende över hur jag är på koreografin försvann rätt smidigt efter ett tag. Det såg bra ut, och ännu bättre ut när grabbarna verkligen levde sig in i det. Ah dramatiken i en fight är som vanlijglassen under det fina körsbäret. Med skrattet på axeln så blev man nog dock orolig då vi hade haft sönder 6 av de 10 plockipinn-pinnar vi hade som "ljus" i våra "sablar". För att inte tala om att det bara var ett fåtal som var avsågade för att inte sticka kärleken i någons öga. Men vi fick iallafall 30 st till pinnar sedan och korkat nog så blev vi bara av med 2-3 till resten av helgen. Ännu mera korkat känns de gick av när de inte slogs speciellt snabbt, sen efter någon timme när de kommit in i rollen så gick de på som två dödsdömda gladiatorer på varandra. Vilket på ett sätt är lite läskigt men är man en twisted liten filmmakare så njuter man ju bara och hoppas att allt fastnar på film så att säga. Utöver det så låg väl min höjdpunkt i då jag fick ratcha bak Erik i en sele i ett bakåtfall-drag. Hoppas det blir fint sedan bara i slutända nu, jag har sett den första klippningen nu på ena halvan av fighten och det ser väldigt schyst ut även om jag själv hm nog skulle valt att inte nästan bara ha närbilder och lite skakig kamera. Kanske är det kampsportarn inom mig eller så är det filmmakarn, det får vi se när jag får göra nästa egna film med lite action. Men det hela lär nog annars blir rätt fräkt med 3D-bakgrund och ljussablar.

Sedan har jag lagt det mesta av mina prioriteringar på 1 km film. Jag är faktiskt och det är har jag sagt till ett par personer nu rätt så nervös över hur det här ska sluta. Som 1 km filmkoordinator ska du få in minst ca 150 filmer står det. Okej jag har typ 50-55 filmer nu när jag räknat. Jag ska ha några att hämta på kontoret men ändå, ahhhh! Vart är mina 100 filmer, vart är filmerna ifrån alla personer jag pratar med på telefon och epost. Kommer de vara riktiga rövar och bara råbomba mig med filmer på måndag. Kanske, kanske inte. Jag har iallafall fått 5 personer som jag sagt att de visst får komma förbi på måndag. Fråga är om jag inte ska vara där sittandes för att bara se hur många som dyker upp, kanske ska sätta mig där ute vid bordet med en stor skylt där det står 1 km film. Hm.
Iförsig så undrar jag lite om det verkligen är meningen att man ska komma in 1 ½ månad innan deadlinen, det kan ju vara så att jag fick rycka in lite sent här beroende på att de inte hittat eller letat efter någon eller så var det någon lirare som bara lämnade posten. För det känns som rätt kort tid att etablera fröet så att säga, eller vad vet jag, jag kanske bara inte är så bra på det här som jag trodde.
Ah ja tiden får utvisa men grejen är ju att den här jobbsvängen är ju allt jag är egentligen som människa, utan det och realismen av att jag gör det bra så är jag kanske ingenting. Tuff shit.

Klart tuffare shit är ändå hur mycket jag öppnat mig på sistonde, mest för mig själv men ändå för andra. Eller ja kanske främst en person, sedan har bara kommit ut lite smulor ifrån det som andra andra snappat upp. Vilket är heltkonstigt eftersom det är långt ifrån min livsideologi. Min grova hårda skit är min och ingen annans, inte förens jag har kommit överens med den iallafall! Jag är långt ifrån den personen som kastar mig någon annans armar för att reda ut mina djupaste problem, antagligen till mycket för att det hela handlar om den världsbild jag matades av min omgivining när jag var mindre, och där var jag allt ifrån stark, jag var det svagaste som fanns. Och hur jag än skulle vilja motsätta mig den tron så tror jag nog ändå själv på det, jag var svag, han är svag. Jag är inte det, jag är något som växte ur honom den lilla killen som få gillade och som man inte borde röra. Jag skulle vilja hjälpa honom men jag vill inte, han är förlorad, det känns lönlöst. Det är därför jag långt ifrån skulle vilja hitta ett förhållande för att lära känna mig själv bättre på det där djupaste sättet att ha någon att ta stöd i. Ta fram honom? skämtar ni!?!
Om inte ens jag gillar honom, vem skulle..

Det känns som jag är en splittrad personlighet i en kropp om jag ska förklara känslan. Vi delar samma ärr och förflutna men den han stannar har jag utvecklas och verkligen kämpat för att bli något annat. Men ärr tycks man aldrig bli av med, det är något som jag märker mer och mer livet går förbi. Det är först för någon dag sedan som jag full kopplat min dolda osäkerhet för kvinnor med att det nästan uteslutande är tjejer/kvinnor som negativiserat min egna världsbild och mig själv. Kopplingen är ju solklart när jag går igenom det, men ändå kommer det fram först nu. Plötsligt har jag en glimt av förklaring varför jag haft så svårt att även med tjejkompisar att tro på att de gillar mig och med ett ständigt behov av att få höra det uttryckt som nästan uteslutande har jagat bort dom alla. Det är glasklart och sjukt! Det är superskönt att kunna koppla saker och hoppas på att vara närmare en lösning men ett helvete att veta att man har sådant i ryggraden som man inte nästan omöjligt kan bli av med, allt man kan hoppas på är att tygla det. Inget som någonsin kommer vara någon annans person jag träffars fel, det är dumt nog snarare mitt.
Mitt problem är det iallafall punkt slut och något jag får hanskas med om jag vill fortsätta leva.

Men en sak är säker, jag känner inte för att komma in på det här nu. Det är inte min tid att gråta nu, inte än, som var påväg att göra när jag skulle besvara ett brev till Mimi. En sak är också tydligare om det nu verkligen inte blir något med den kärleken så kommer jag skyggas alla förhållandemässiga människor som kan ge mig den känslan av att öppna upp mig, den där förbannade goda kärlek som får en att inte kunna kontrollera sig, det är farligt, kanske för farligt. En trevlig charmig småskitstövel låter perfekt för Tim 2006 får jag säga.

Nu ser jag att det står att man jobbar ifrån Augusti till Oktober med att ta in film, sedan November. Jag har alltså missat eller ja jobbat på halva den tänkta tiden. Det här ska vi allt prata om imorgon på kontoret tycker Tim.

Pratade lite med Ys och hennes underbara morsa nu innan de skulle lägga sig. Nikki skulle visst dra till Kreta imorgon så ner i säng var det bara med benen. Hah, vilken skön liten familj.

Men det var väldigt skönt ändå att prata lite. Det är ju trots allt två personer jag känner mig väldigt bra ihop med. Det är ju inte som jag direkt oftast lägger på något spel med resten av världen men ändå känner man sig mera som sig själv med ett visst fåtal personer. Fast jag tror jag har insett vad det är som sockret som gör toppen av det hela. Det känns som de verkligen gillar än, helt och fullt som man är.
Däri ligger verkligen det magiska ordet. För det är något iallafall inte jag känner med speciellt många. Man kan ha rätt trevligt och så men sedan så kommer något där man bara får en sådan där blick eller till och med en kommentar, nu gjorde man visst något man inte skulle ha gjort. Plötsligt är man den är killen som är väldigt skön, men..

Även fast man inte ska hålla något sådant emot någon person, alla får ju tycka vad dom vill och speciellt om en själv, men det sätter ju ändå en relation till någon i en speciell sits. Det sitter där i bakhuvudet lite och kanske måste man se över sina drag och handlingar ibland.

Det är där vi har känslan av att man verkligen hör bra ihop med någon. När man känner att den personen verkligen tror på en och inte går emot en på någon detalj. Okej jag tror säkert att Y & N säkert har något de tycker är lite knasigt med mig, men det isåfall inget som jag berörs av. Alla de bästa av mina kompisar, varav de nästan uteslutet är killar, och folk som jag känt en längre tid. Även om vi kanske hade den där känslan ifrån början så har den iallafall byggts upp till något väldigt stabilt nu. Men visst händer det att man ibland stötter på en person och bara känner av att det har klickar rätt bra, vi kommer inte ha några problem. Det var väl lite över ett år sedan jag träffade John nu men jag känner ändå ett väldigt starkt band till killen, vilket är speciellt intressant då jag ifrån första dagen jag såg honom i mitt gamla gymnasium redan började dra skämt om hans galna mix av klädstilar. Vem vet, han kanske var grymt reko redan då. Säkert. Men det var först när vi träffades som militära statister på komissionen förra sommaren som jag såg att han lixom jag bara inte brydde sig allt för mycket om vad omvärlden säger och tänker.

Jag skulle kunna dra upp varenda en av mina goda vänner men jag tror det lämpar sig bättre vid ett annat tillfälle. Men jag vill ändå påpeka att jag lärt mig mycket att kunna se vad för sorts person en människa är, eller iallafall hur vi skulle fungera emot varandra. Det är väl därför jag finner det högst frustrerande och likväl konstigt att jag så otroligt lätt ser hur bra denna underbara tjej faktiskt är, och speciellt i förhållande till mig. Och även fast hon egentligen sagt ungefär samma sak till mig så tycks hon inte fullt tro på mig då det uppenbarligen varit så kort tid.
Men nyss fick jag höra jag lätt så mogen på telefonen med Nikken och alla andra snackar om min självinsikt, och jag gillar inte att benämn mig som något som "står över" men om jag ska göra det så kan jag nog allt lägga ner det i den här. Så lyssna på mig, jag lovar jag har rätt.