Ja då var det gjort då. Sagt är det iallafall. Nu vet hon vart jag står och känner. Även om jag inte tror att jag riktigt får fram magnetuden i det hela till henne. Men det kanske inte bara är mitt fel tror jag.

Vafaan det var ju inte helt planerat att det skulle komma ut såhär. Ikväll. Och i en tunnelbana hm, fick iallafall rädda situatione för minnet lite genom att gå till min lilla utsiktsplats vid mariatorget. Ah men det var väl kanske oundvikligt. Varje gång hennes fötter vidrör mina eller händer råkar stöta emot varandra så kommer det ju fram, den där störtsköna känslan och det där förädiska fria hoppet. Kan jag klandras för att kan försvinna i de där skimrande ögonen, faller bort i hennes ansikte och bara känner mig lycklig och speciell i hennes sällskap. Men jag kanske ska det, egentligen, det är ju inget som knappast gör något till det bättre för någon.

Men jag blir ändå irriterad nehj jag blir fasiken förbannad att det är av någon anledning är så att hon inte förstår hur underbar hon är. Högmod må vara en synd och att måla upp sig alldeles för storsinnt är väl inget överdrivet attraktivt drag men att helt enkelt tro sig väldigt enkelt och inte kan förstå att jag kan tro att jag, haha ja jag, att jag skulle kunna bli kär i en sådan som henne. Jag vet att jag är en väldigt schyst kille men jag vet också hur mycket saker det finns med mig som inte är så värst häftiga, jag är känslig och snäll visst men jag är även en stor orddrummlare och ett haveri när det i problem och taskig självförtroende när man kommer in på djupet. Jag är inte ful, jag är kanske rent av rätt snygg men jag är ingen hisklig skönhet sådär och med mina groende värderingar efter min uppväxt så är det inget jag direkt gör något av heller men för i helvete du är ju en ängel. Och jag blir bara helt ärligt förbannad när det på något sätt inte kommer fram. Det är inte heller något som jag säger till många andra, faktiskt inte direkt någon annan. Jag har heller aldrig direkt varit så framåt och ärlig om mina känslor och tankar om någon såhär snabbt. Så det är även för mig en rätt så överraskning att det finns någon sådan där ute, och att det skulle vara jag.

Allt kommer väl bara så spontant och rätt i tiden. Även om tiden ironiskt nog är den största boven i dramatiken. Det är väl tur att jag inte tänker allt för spontant dock. Det börjar spontant och slutade spontant? Därimellan hade jag vettet nog att hålla saker inom mig. Du frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent, dig. Du undrade varför jag var klädd i endast svart, sörjde jag något? Jag sörjde att jag inte fick träffa på din mage igen. Sådan har mina första tankar varit i mycket. Men jag kanske kände redan där att det var en rätt svårpenetrerad situation att ta sig igenom.

Men vad ska jag säga. Om jag kunde så skulle jag ge iväg numret till alla kvinnor och tjejer som är fullt insatt att det finns något med Tim som bara säger tack och hej efter ett tag. För att på ett ungefär citera min följande flickvän, du är bara helt underbar och man bara hur kan han vara så mysig sedan kommer något som bara får en att tänka vad i helvete. Charmigt men jag vet få person som utöver riktiga förhållande haft så många fall av försvinnande flickor. Vet egentligen säkert inte varför, antagligen är jag för intensiv eller kunde inte komma fram till vad jag ville eller kände. Men försvann gjorde de alla. Var väl därför jag först köpte det där hårda sms:et om att stick och brinn som jag fick på bussen igår kväll, och som sedan fick mig på ett sådant pass lågt humör att jag hade en riktigt låg tankeverkstad som sedan resulterade i humörförhöjaren till inlägg som ligger här innan detta. Sedan att det var dörr nr.2 och alltså bara ett väldigt skickligt elakt skämt kan bara inte sluta få mig att skratta ändå. Och det är precis en sådan sak som jag nog aldrig sett och aldrig tror mig kunna se ifrån någon annan. Det är väldigt speciellt, nuff said.

Kommer jag kunna klara av att träffa henne utan att vilja få hålla om henne, röra hennes ansikte, fötter, små öron och ansikte. Svaret är först ja, om någon kan vara undertryckt och komma över saker så är det ju jag själv, men om jag vet för säkert. Nej det gör jag ärligt inte. Jag trodde eftersom även fast jag berättade mina känslor inför en person och ändå på något sätt kände mig väldigt bra trots att det borde vara rätt jobbigt, att jag då inte skulle mörkna ihop när jag skulle återvända hemåt. Men det gjorde jag till slut. Det kände faktiskt som mina ögon var påväg att göra något som jag aldrig gör, men jag kanske tar i där, eller så gör jag inte det..
Men jag förstår hennen ändå, det finns väl inget som säger att jag skulle vara något som det hon redan har är. Visst jag säger en hel del och jag känner verkligen att jag står för det, jag skulle påminna henne varje dag om vad jag tycker och jag skulle beundra henne. Men det är ju bara ord, vart är handlingen som säger att det här är ett kontrakt som är äkta. Inget jag har inget där, jag var påväg med det men nu är det väl inget att göra, men vem vet. Kanske skulle jag göra något. Jag skulle kunna rycka tag i henne och kyssa henne, något som jag tänkt på många gånger, men då står jag där igen med gränsen av att förstöra någons tillvaro och det känns som jag skulle ta något som kan betäcknas som mitt ego över på någons rygg. Men oh vad jag skulle vilja, oj vad jag skulle vilja.

Iförsig så kanske det på samma tankebana inte skulle vara några problem för henne att ja gå över till mig eller vad man ska säga om hon verkligen gillade mig, så som jag ja ni vet. Killen där långt borta har henne i ett bra grepp, så är det bara, folk har fått leva för mindre.
På en mer komisk not så var väl kombinationen av att råka ha mina kalsonger med skjortöppning bakvända och med ett bar byxor som lätt ramlar ner lite ut i en väldigt kyla natt kanske inte det absolut skönaste man kan göra för sina kära bak. Men vafaan här sitter jag och har den värsta formen av psykolgisk reflex jag någonsin kan ha. Jag sitter och försöker försvara att hon sitter i en bra sits med sin nuvarande och att hon ska hålla på den känslan. Vem vet, en kommentar åt rätt håll så kanske det är något annat, men nej jag måste självklart säga till mig själv att jag är en katastrof att vara med i slutändan och att man inte ska satsa på ett wildcard, inte om man redan har en hel bunt med marker iallafall. Min död kommer misstolkas som ett självmord när det ändå bara var jag som hatmördade mig själv.

Du är vackrare än få, kanske den skönaste jag sett.
Din röst får mig att försvinna, och den där dumma tiden tycks stanna när du sitter brevid mig.
Varje natt önskar jag att din mage låg där igen brevid min, men allt som är kvar är din filt.
Även om det nu bara var en dröm för mig så kommer det kvarstå som den vackraste drömmen denna höst.



Du försvann iallafall inte.