Jag säger då det. Om något så känner jag iallafall mig själv och min framtid rätt bra ibland. Det slutar visst aldrig vara det skämt det låter som när jag säger att jag aldrig kommer inse att jag fyller år förens jag faktiskt gör det, nu sitter jag här ett par timmar innan slaget och jag har bara tänkt lite på det i någon minut idag och sedan glömt bort den.

Skit samma. Jag fyller år. Whateeva!
Jag tänker inte på det alls. All form av åldernojja som man kan ha som naiv ung individ, botta.
Ingen form av nu måste jag allt leva livet heller för den delen. Är dock fortfarande i tankarna om att den moderna sexvetenskapen menar att mannen är på sin sexuella topp runt 21-22 år. Eller var det 20-21? hah! ha... ha. Då var det inte mera än en väldigt god hand som fick uppleva gulderan. Ahhh.. Vart är trumvirveln? vart!?

Okej seriöst så har jag under de senaste veckan nå svaret till en fråga som jag inte tänkt på att jag har egentligen. Det har att göra med en uppfattning av världen ifrån min sida och sedan ifrån andras. Likväl som jag sedan jag vart liten inte direkt ville se mig som en person som ritade bra då om in för mina vänner så fanns det iallafall folk som gjorde saker som var tusentals gånger bättre. Jag var bra på att rita, jag säger inte emot där, men skulle vara så oh oh du är så himla bra, aldrig baby. Okej ifrån liknelsen och över till det riktiga ämnet. Kategorin är konstig och 4oo krs fråga är, är Tim? Ljudet skenar till och motspelaren brevid svarar, väldigt. Varav jag sedan spenderar några minuter med överklagande hos domaren som godkände ett sådant svar med stora faktabrister. Eller? För jag får faktiskt rätt ofta igenom mitt liv alltingen hör en av följande saker, du är konstig, mystisk, annorlunda, skum eller någon liknande referens till du är inte som mig.

När jag var i Warsawa nu senast för någon månad sedan så träffade jag en hel del människor jag blev förtjust i, varav en tjej som jag faktiskt blev sådär förtjust i som ja ni vet. Och igenom olika dialoger kom vi på något sätt fram till att jag var lite fucked up, but in a good way. Varav jag ska skylla mig själv lite eftersom jag tror jag själv sa det om mig själv, men jag tror bestämt att jag som vanligt även sa att så himla annorlunda är jag väl inte. Men det där ämnet följde mig igenom den resan, och en av de sista saker hon sa till mig var just, your diffrent. Vilket egentligt kan betyda vad som helst, sedan att eposten jag fick efter det var ännu mera svårtolkad är en annan historia. I vilket fall som helst så har fråga följt mig lite, hur jäkla konstig är jag egentligen. Om jag som jag naturligt brukar göra och ta och analysera saker och gå på de mest logiska teorierna. Vad hittade jag då. Man kan ju säga att en form av psykologisk självdistans är nyckelordet. För det finns ingen person i världen som direkt känner sig galen, ingen. Varför? Jo för att en kropps skulle inte fungera med ett psyke som går emot sig själv, dvs att tro att man skulle vara något annat än centrumet av sin egen värld. Om det så handlar om att ligga i ett hörn och gråta eller i ett haram bland pömsiga myskvinnor. Du är alltid huvudrollen i din värld. En psykopat kanske kan erkänna att den skiljer sig ifrån samhället, men bara om det är på grunden av att alla andra är mera korkade än en själv.

Vad jag vill komma fram till att om man är något som anses som negativt av samhället eller en själv så kommer ens hjärna se till att det inte är så. Det är iallafall min teori. Så vad ligger jag i de här då, jo säg om jag anser att konstigt är något som jag finner negativt så kommer jag ju inte direkt vilja bli benämnad på det sättet, så därav känner jag mig inte det. Men när jag för någon vecka sedan satt och läst lite av det jag skrev för 5 år sedan så fann jag mig själv som ett knippe lite, weeeirdo! Det är då jag började inse hur man kanske såg på mig motsatt till hur jag såg mig själv. För att kamma hem poängen så har jag iallafall tänkt igenom en hel del grejer och kommit fram att jag kanske ska erkänna mig som konstig, komma ut ur garderoben och sluta försöka vara såpass normal. Så jag har testat nu ett litet tag att gå under de ramarna och det känns fasiken mycket mera naturligt och enkelt att gå under taket av en konstig snubbe. För då behöver man inte oroa sig över så mycket, hah det är väl inte konstigt att jag säger puss kram och knull till tjejen jag har varit kompis med, hon vet ju att jag är "lite" konstig så så är det ju bara. Det verkar ju inte vara någon som direkt bryr sig nämnvärt över hur flummiga alla filmregissörer och andra kreativa människor på toppen av världen verkar vara så varför beskylla mig under ramarna av det normala som jag inte går under.

För att kunna få ut mig något kreativt måste man var lite snurrig i huvudet också så jag är bara glad. Jag är konstig och jag är stolt!