wow jag är verkligen praktduktig på att säga saker och missunna folk tid det här året, eller började det tidigare? Det är ju så att jag flinar lite när jag aldrig lär mig att när man väl yttrar meningen, nu ska jag allt ta tag i och sig skriva mera inlägg här eller fasiken jag ringer dig när jag kommer hem! Så sätter det nästan fler kedjor i kvarnen än det var tänkt ifrån början.

Jag får väl hoppas att jag känner mig tillräckligt för att veta att när jag hittar något som jag inte är förtjust i över mig själv så gör jag det ytterst för att ändra det. Men just det här fallet är väl lite knepigt då huvudfaktorn i problemet liggr i att man har lite tid när man håller på med så mycket saker samtidigt. Fast ibland känns det som jag latar mig bara, hur mkt jag än vill att de ska vara raster för inspiration. Knögligt det där.

Men äh inte söla över det nu. Imorgon ska jag ringa till en viss person och prata och så har jag gjort en sak iallafall. Sedan ska jag försöka jobba såpass mycket som jag kan. Vad innebär då jobb just nu? Jo det är en rätt salig blandning kan man säga. Nu består det i första hand att ta hand om 1 km film, en stipendietävling som Stockholms filmfestival anordnar. Jag fick jobbet för någon dag sedan, var rätt skojigt historia faktiskt. Jag var nämligen där för att en tjejkompis ville ha min hjälp och sällskap på hennes jobb som publikansvarig, så kommer hennes chef in och inser att vi har träffats förut på olika filmevenemang då jag företrädit Amatörfilm Stockholm. Så slänger hon över att jag skulle passa bättre för 1 km film, vilket stämde egentligen trots att det var tråkigt att lämna Annika i sticket sådär. Men tyvärr så sitter väl 1 km film bättre på mitt karriärspapper än publikansvarig, sorry Annika. Det är väl roligare också, nu ska jag ansvara för att ta in kortfilmer landet över och gå igenom dom samt deras projektplaner för stipendiefilmen de ska göra.

Och jag kan lugnt säga att det finns olika filmer där ute. Mest flinade jag nog åt en konstfilm som någon tjej med en imponerande utställningsmerit hade gjort. Själv så kan jag faktiskt förstå vad hon är ute efter, men kan ändå förstå hur konfunderade enklare människor kan tänka när de ser en film med fotoanimationer av en badrockskvinna och en bebis i en spegel.

Andra prioritet är att skriva få ihop storyboards/manus för några eventuella reklamfilmer som Prime Production kan göra för ett större företag. Efter det kommer skissandes och planläggning av fighterna jag ska koreografera till Star Wars: Threads Of Destiny. Sedan blir det att dra ner tid på att få klart något manus så man kan se till att äntligen göra en ny film! De två sista nämda jobben är de klart svåraste då kreativitet verkligen är en råvara som heter duga ibland. Men jag har fått en ny cool idé nu till en eller flera filmer, jag känner mig pepp på det men i all ärlighet, hur dum är jag på en skala genom att påbörja ännu ett manus när jag har så många ofärdiga.

Oh vad ska man säga. Egentligen ser allt skitbra ut, men det egentlige så är det inget som är direkt nu utan allt ligger i framtidens säkra famn så det känns lite lagom torrt. Men jag klagar inte, jag vill leva för mitt jobb, och tills jag har en bättre punk i den karriären så är det inte så mkt att ägna sig åt i livet. Mitt val, mitt liv. Men jag såg en sak idag som jag fann väldigt häftigt. Jag plinkade in på min gamla gamla(etc etc) lunarstormsida. Väl där så kikade jag in på de bevakde dagböcker jag förut hade på min lista, och där såg jag att det fanns ett inlägg ifrån min första flickvän Rebecca för någon månad sedan. Så jag tänkte att det vore ju trevlig att se om det hade hänt något speciellt, senaste jag läste eller pratade med henne för år sedan så var det väl dela lägenhet med fästman och två kattungar som gällde. Det var väl lite halvt aktuellt iförsig eftersom mormor har värsta lilla romansen med en trädgårdsmästare just nu och varje gång vi pratar i telefon nu så frågar hon alltid något om relation och mig. Och senast så frågade hon vad min fd flickvänner gjorde, av någon anledning. Vad gör Rebecca idag, inte vet jag mormor sa jag, varav mormor sa något i stil med ah det som inte behövs ska inte vetas och vem bryr sig. Ah det där blev konstigt men hon drog till med någon klämmig vis mening som fick mig att garva.

Anyhoe, det hade iallafall hänt något nytt på den här tjejens front vet jag nu. Hon är gravid. Whooa, vad häftigt tänkte jag. De låg små bilder på ultraljudet där och bara glänste. Rätt soft då jag och goda polarn Henning satt i hans nya stuga i Svedmyra och pratade om just barn en bra stund för någon vecka sedan. Henning sa en grej som jag alltid själv trott på, han sa att folk fattar bara inte att det häftigaste i livet är att skaffa barn. Det ter ingen tvekan där mellan mig och Henning iallafall, så är det säkerligen, och jag säger själv att det finns nog ingen empati i världen som kan få en att förstå känslan innan man gör det också, så mycket vet jag. Å andra sidan är jag väl en person som är väldigt förtjust i barn också. Har en skönt minne ifrån Polen då jag dillade runt en del med ett par polska barn till en vänns kompis hippiefamilj. De var 2 killar, 2 bebisar och två fruar. Och efter att ha springit efter killarna till jag höll på att domna av så lyckades jag lära mig polska meningen för, fråga den där snubben istället om han vill springa efter er! Så hamnade jag med den minst bebisen som var ohyggligt stark kan jag berätta och klämde mitt finger som det inte fanns en morgondag kvar. Men jag diggade det ändå, jag myste med att leka med våra blickar och ungen blev rätt lugn efter ett tag. Det sköna var bara att min 30-åriga kompis sedan efter det skulle ta en öl vi balkongräcket sa - Tim, just asking. Do you want to start a family? varav jag helt kallt bara, no no man that aint for me at all, och så gav jag honom en blinkning och ett flin innan jag drog i mig den polska ölen.

Så jag får säga att jag avundas Rebacca. Inte bara just för att hon skaffat barn, men mera att hon verkar vara i en situation där det känns som det bästa som kan hända. Hon verkade för mig iallafall ha allt hon behövde just nu. Kärlek, bostad, fungerade jobb och ett kommande barn. Sedan ville hon visst snart skaffa ett bättre jobb, stora stugan och bara hare bra. Och jag menar det verkligen när jag säger att jag är otroligt avundsjuk på människor som kan ha så "enkla" drömmar och liv. Jag menar självklart inte att det är enkelt, jag syftar mera på att jag ständigt ifrågasätter varför jag tycks vilja driva en sort dröm om en karriär inom film och annat bara för att, vad? Och att jag inte ser mig själv vara i en situation ens för att vara mottagligt för en större kärlek för att jag inte kommit till en tillräckligt god punkt som ja vad jag nu ska kalla mig, kreatör eller berättare.

Det är väl inte det att jag inser att jag är så otroligt ung när folk säger det, det är bara att jag inte ser tid som något man ska leka alltid för mycket med. Sova kan man göra när man är död, är aldrig något som jag tyckt lät bra men kanske hm. Slappna av kan man göra när man är 30. Eller ska vi säga 40?