Its not a problem I cant fix, och sedan kom djn och rädda hennes liv. Fantastiskt.
Nu kanske det låter som jag är glad med det är något jag långt ifrån är. Nej jag är nog väldigt dragen under humöret, jag känner mig helt enkelt rätt låg. Antagligen lägre än jag varit på länge. Om man ändå är sådär varför kan inte jag få i komibation med hon är ju så underbar, så har man ändå en posetiv känsla inom det där negativa, man har ju ändå en utopisk tanke i huvudet och en vilja att kämpa. Men när man tappar den där kampkänslan, vad har man då kvar?
Ja då är man ju där åter igen, tillsammans med sig själv. Personen man ska känna bäst. Men gör man verkligen det.

I mitt fall så är det nog tveklöst jag som känner mig själv bäst, jag kommer stå chockad till tårna när jag stötter på någon som visar sig göra det bättre än mig. Jag förstår nog inte fullt varför jag eftersträvar så att känna mig själv. Jag kan tänka mig att svaret är rätt enkelt dock, jag har helt enkelt inte haft någon annan än mig själv i mitt liv. Grovt draget iallafall. Det är där dagens mörkaste känsla ligger och visst kom jag dit för detta såkallade kärleksproblem, men nu börjar jag backar mig ifrån det där för jag börjar komma till situation jag inte vill vara i. Situationen då jag börjar känna mig tvungen eller rent av råkar se tillbaka på mitt förflutna, och det är något jag inte alls vill göra, iallafall inte nu och på ett bra tag framöver. Så idag blev jag väldigt övertygad om att jag nog kanske kan komma att lägga ner hela den här operationen. Jag har om iallafall inte energin så kanske inte tillräckligt mod för att riskera att krossa mig själv tillräckligt. Men jag vet att det också går i grunden att jag i det här fallet inte vill vara egoistisk för att jag känner såpass för personen. Om nu hon lever det bra och känner att hon får ut det hon vill ha av sin relation så har jag inget att komma med egentligen för vad är det som säger att jag skulle kunna erbjuda något bättre.

Sedan är det fortfarande så att om det är någon som är van vid att vara ensam så är det jag, och för dom som inte vet så menar jag inte ensam som i buhu jag har ingen flickvän, nej jag menar ensam som i verkligen ensam. Ingen som ger dig en bild av att vara värd något, den sortens ensamhet, ifrån den nivån kan man sedan lätt gå upp till de andra nivåerna när man just kan buhua lite lätt. Det är inte speciellt över det, jag bara vet att personer som inte växt upp och levt som jag gjort inte riktigt kan hantera den känslan och situationen när man endast egentligen har sig själv. Men jag började inse en sak om mig idag, att jag nog fortfarande behåller det där lite drömmande sagohopppet som man hade som mindre och yngre. Okej du sitter bra i skiten med hela din världsbild, men ändå så kan man alltid likt en dum saga tänka om tänk om någon kom och sa nej såhär är det inte. Det kanske är just den känsla som jag haft nu, ett hopp om någon som kan förstå mig och något man ja inte kan vara mer eller mindre än sig själv med. Någon som inte är familj, någon som inte är en vän.

Då är kanske inte så konstig om jag blivit så intensiv och klantar till mig i handlingar osv. Jag brusar ju bara upp lite i hopp, eller är det kanske tonåringen i mig som hoppas. För när jag tänker efter idag så vet jag ju om att jag aldrig hade någon vi bara pussas lite kan man få chans på dig förhållande och liknande. Eller ja jag vet inte, kanske rabblar jag bara. Det är just därför jag inte vill gå in och försöka förstå något i kombination med det dåliga dået. Men antagligen är jag fortfarande för frågviss och tänkande för att leva mer än ett ensamt liv.
Men som sagt är jag van och skapt att var ensamvarg så jag klarar mig. Det var ändå fint att ha hoppet för en mindre stund.