Det ska då vara typiskt att saker hur mycket jag än verkar dämpa ner det eller avsluta det för studen bara flyger upp likt en taskig joker i en låda. Sprooing.

Men en god nyhet, helt plötsligt igår imellan att ha lyssnat på Caritas (svensk tjej i spanien som jag fått kontakt med) Liberata och efter att ha tittat igenom några filmer så växte det sig plötsligt för starkt. Jag kände att jag hade en film som jag verkligen vill göra, och göra nu. Baserat på vad jag känner nu, något lite självbiografisk och känsligt ja det var precis vad som behövs kanske. Så jag satt upp vid datorn efter midnatt med Libertan i bakgrunden och bara var helt i någon sorts känsligt kärleksfull ghanditrance. Men jag har verkligen hela grejen i huvudet, med musiken och känslan så kan det blir jätteschyst tror jag. En fin 10 minuter man kan vara stolt över, och sätta några kvinnor i gråtträsket, eller iallafall en.

Sedan bara vid min midnattssemester så dyker hon upp på msn:n. Klart att jag i min hippemood måste säga något trevligt. Hon verkade ha tänkt att låta mig vara ett tag så det blev väl lite fel i planeringen där. Mista wreckincrew reporting, nejdå så var det nog inte alls det. För min del så tycker jag det hela kändes mycket bättre. Okej jag blev lite sådär låg igen när jag tänker på allt det där som skulle kunna, men! Igår så hade jag iallafall släppt den där onödiga försvarsmuren av att ta ner mig själv och glorifiera det bestående, dvs nästan hjälpa någon jag inte alls vill hjälpa. Hon sa att hon inte visste att man kunde skriva så vackra saker om någon. Jag svarade att det kan man, om man har en bra anledning. Men hon kan inte förstå eller ja som jag ser det tro att man kan skriva sådant eller säga att man vill säga att man älskar en person varje dag efter att ha träffats under en sådan kort tid. Varav jag inte har något svar alls, varken ett präktigt, finurligt eller tänkvärt. Jag kan inte säga något annat än att ja det är säkert skitkonstigt, men så är det. Det kanske går att hitta en förklaringen, men ja varför.

Jag vill ju, och jag vill väldigt mycket. Så varför ska jag göra mig eller mina åsikter till något annat. Det är ju inte heller som att det är ett så klart fall av dött lopp. Jag fick höra att det är väldigt jobbigt att bara ha ett sådant fint paket framför sig men sedan bara få lämna det oöppnat på gatan, när det kanske till och med kan vara ännu finare på insidan än vad man någonsin kan tro. Jag brukar inte vara den som målar mig med gyllende färger men, om jag finns så otroligt fin av det jag visat nu så kan jag lugnt säga att det finns mycket bättre att se. Men ja hur var det nu igen? Jo just det, det fanns inget att göra.
Okej jag är en stark person inombords och jag kan förtrycka en hel del saker men är det verkligen rätt nu. Att jak ska behöva böja mig så att säga. Det låter jävligt puckat på ett sätt och är väldigt jobbigt då jag vet och även hon hur bra vi fungerar med humorn och tycket om saker. Men på något sätt så kändes som det måste finnas någon gräns eller ja heder om det nu inte låter för konstigt. Det bör ju finnas en punkt eller gräns där man tänker nu övergår det hela ja det hela. Så pigg känner jag mig faktiskt inte på att bli den där supergoa åh så fina killkompisen medans flickan tassar vidare för att kela ner sig i sängen med pojkvännen. Det känns njah, även om det säkert skulle vara grymt bra vänskap men ja vafaan mitt huvud kan inte lirka sig i de banorna nu. Varför kan det inte vara så grovt och enkelt bara, man får bara välja en helt enkelt. Han eller jag, och när det inte blir jag så är det bara så livet är då, det var bara inte menat hej och hejdå mitt liv fortsätter med mig, hoppas du har ett bra.
Enkelt brukar ju oftast vara bäst. Eller?

I love you like..